När Vicious Cycle tillkännagav att deras påhittade actionhjälte Matt Hazard skulle få en egen sidoscrollande plattformare på Xbox Live Arcade och PlayStation Network kunde jag, mot bättre vetande, inte låta bli att bli en smula entusiastisk. Eat Lead, spelets föregångare, var kort, tråkigt och ful, men räddades i viss mån av dess sköna humor och de kompetenta röstskådespelarna, med Will Arnett (Arrested Development) och Neil Patrick Harris (How I Met Your Mother) i spetsen. Kanske skulle en lite mindre ambitiös uppföljare lyckas träffa rätt på både gameplay och humor?

Jag borde ha vetat bättre. Med en markant mindre budget och en precis lika obefintlig förmåga att skapa underhållande spel är Matt Hazard: Blood Bath and Beyond inte bara lika dåligt som dess föregångare. Det är betydligt sämre.
I Blood Bath and Beyond reser General Neutronov, Matt Hazards evige nemesis, tillbaka i tiden till Hazards tidiga spel för att förgöra honom innan han har hunnit bli ett allvarligt hot. Matt Hazard är inte sen att följa efter. Jakten på Neutronov leder honom genom spel baserade på Vilda Västern (Team Fortress 2), feodala Japan (Okami), en futuristisk storstad (Mirror’s Edge), med flera – sammanlagt åtta banor á 15 minuter speltid. Ja, Blood Bath and Beyond är mycket kort. Om det hade varit det minsta underhållande hade jag kanske tagit med det som ett minus.
På klassiskt Contra-manér handlar Blood Bath and Beyond om att ta sig från den ena änden av banan till den andra genom att övervinna de plattformshinder och fiender som står i spelarens väg. Trots det enkla konceptet lyckas dock Vicious tabba sig på den mest grundläggande aspekten av en plattformare: Kontrollerna. Där andra spel i genren använder den vänstra joysticken till att styra spelaren och den högra till att sikta tvingar Blood Bath and Beyond spelaren att trycka ner en axelknapp för att sikta mer precist. Att behöva stanna upp (man kan inte göra det i rörelse), trycka på axelknappen, sikta på fienderna och skjuta är mer än en smula klumpigt. För att sikta på fiender i bakgrunden måste man dessutom trycka ner ytterligare en knapp.

Kort sagt: Kontrollen i Matt Hazard: Blood Bath and Beyond är enormt klumpig och stel. Man dödas av fiender som man inte lyckas skjuta och promenerar ner i lavapölar när spelet inte vill kännas vid att man har tryckt på hoppknappen. Med tanke på den halvtrasiga föregångaren borde jag egentligen inte vara förvånad. Något som däremot gör mig riktigt besviken är att skämten inte heller plockar några poäng. Bortsett från spridda inslag av självironi kring föregångarens (icke-existerande) försäljning och låga betyg lyckades inte Blood Bath and Beyond få mig att dra på smilbanden en enda gång. Men hey, ni som är en smula sadomachosistiska av er kanske kan alltid få ut lite nöje genom att spela det kooperativa läget med en vän.
Jag skulle kunna dra ut på det här ytterligare genom att berätta om spelets tråkiga design, buggar och brist på omspelningsvärde, men jag tror att ni börjar få bilden klar för er. Även med ett lågt pris – vilket Blood Bath and Beyond inte kan stoltsera med – hade det varit tjänstefel av mig att rekommendera Vicious Cycle Softwares senaste fadäs. Matt Hazard gör nog bäst i att överväga en tidig pensionering.