”Är det en decimeter djupt där ute?” utropade Timo Räisänen till publiken under torsdagens spelning. Efter en dag då himlen fullkomligt öppnat sig och regnet öst ner över Rävåskullen var modet inte på topp, varken hos publiken eller festivalgeneralen Niclas Lagerstam. Under torsdagen och fredagen föll 120 millimeter regn över Karlskoga. Årets upplaga av Putte i Parken regnade förvisso bort, men för första gången kan festivalen meddela att ekonomin går i hop.
Ett litet plus, men väl ett plus, i böckerna lär vara en stor lättnad för en pressad festivalledning. Torbjörn Karlgren, pressansvarig, kunde vid åtta-tiden på lördagskvällen även berätta att besökssiffran var uppe i 8000 personer. Det är samma slutresultat som förra året och flera tusen mindre än vad man hoppats på.

Att PiP inte lockat fler lär dock inte bero på väderförhållanden. Det är bara inte en tillräckligt profilerad festival för att hävda sig i mängden. PiP har aspirerat till att vinna målgrupper i en indievärld, hos en rockpublik och en odefinierbar mainstreammassa, något som gjort upplägget rörigt. En klar profilering är nödvändig för att klara konkurrensen år 2010.

Ytterligare ett av PiP:s problem är att de gapat efter för mycket. Att låta festivalen pågå under fyra dagar var ett generalfel. Tre hade räckt, gott och väl, möjligtvis med ytterligare en scen på området. Tillägget Putte på torget är säkert lovvärt som familjer, men ökar känslan av en festival som vill nå ut till för många och därför tappar.

Några bakslag inträffade dock: dragplåstret N*E*R*D – som med sin närvaro skulle legitimerat hela festivalen – ställde in, liksom Masshysteri. Torbjörn Karlgren sade att förhoppningen är att arrangera festivalen även nästa år. I så fall hoppas jag att utbudet vässas och att profileringen blir tydligare. Stadsfestivaler är det nya svarta och hybriden Peace & Love frodas. Frågan är om det får plats med två festivaler med snarlika ambitioner i Bergslagens utkanter.