Jag gjorde en missbedömning förra veckan, när jag såg Oskar Linnros på Ritz. Då tänkte jag att det här var Linnros i hans tajtaste uniform. Att det var så långt som han kunde ta sin popakt just nu. Onsdagens spelning på Lilla IP visar bara hur fel recensenter kan ha. Bevisen ligger tunga; det går bara inte att bortse från hur elegant han möter publiken, hur vasst låtarna levereras eller hur närvarande han är, i varje sekund och minut.

För det här är ett skolexempel på en snyggt upplagd och i minsta detalj vackert framförd spelning. Utan att tänka efter sveps jag med som den tonåring jag inte längre är. Det är energiskt, intensivt och säkert. Linnros är klart det hetaste, roligaste och mest spännande på den svenska popscenen just nu, det är inget snack om saken. Att det kunde rymmas så mycket melankoli, dramatik och alienation i Snooks ena hälft hade jag inte kunnat ana för några år sedan. Att han skulle komma att göra vidunderligt snygga soulpoplåtar av det var även det en överraskning.

Att ge Linnros den lilla scenen på Idrottsplatsen var ett klart misstag. Att han är större än så visade den samlade folkmassan, när han drog den dittills största publiken under festivalens första dag.

Det mest publikfriande: När Linnros kastar ut en sjal till publiken med orden ”Det här är en kär gammal ägodel från Snooktiden, som jag fått av min mamma, men som tack för i kväll så ger jag den till er”.

Om samtiden: ”Fan, Youtube ställer till det för mig. Men man kan ju alltid köra ett annat mellansnack, eller en låt i ett annat tempo”

Bästa låt: ”Genom eld”, utan tvekan. Här är han i sitt esse.

Humor: Att han faktiskt tänder en tändare i slutet av ovan nämnda låt.