Jag har dock lyssnat på den senaste skivan “Last look at Eden” som är bra men något spretig, vilket de smakprov som luftas visar. Titelspåret, som inleder konserten är pampigt och mystiskt, “No stone unturned” klingar orientaliskt, “New love in town” är en smetig ballad och tunga “The beast” är närmast jämförbar med Mustasch.

I sin helhet blir konserten ungefär lika spretig, men ändå fint sammanhållen. Gamla “Scream of anger” från 1984 framstår med Europe-mått mätt som snabb och hård, medan låtarna från återföreningen 2004 och framåt har en mer modern tyngd som drivkraft. Föga oväntat kom
“The final countdown” som 16:e låt och avslutade hela spelningen ganska exakt 02.00.
Det sammanfattade intrycket är positivt. Bandet är tajt, Joey Tempest sjunger oväntat säkert, dansar runt och snurrar på mickstativet som om det inte fanns någon morgondag.

De så 80-talsdefinerande solonumren kom vi inte undan, men de var lyckligtvis korta. Om jag inte minns fel så körde Ian Hauglund sitt trumsolo över en mycket känd och sportig marsch även 1986.
Ett par tillfällen sviktar Europes fokus och de börjar småtramsa lite med andra bands låtar. Inte mindre än tre gånger halvspelar de The White Stripes “Seven nation army” triggade av publiken eftersom dess enkla melodi blivit något av en officiell festival-/sportevenemangslåt. Att baka in “No woman no cry” i “Superstituous” klingar illa, medan Black Sabbath-hyllningen med “Heaven and hell” i “Rock the night” är desto trevligare, men egentligen hade det varit roligare om Europe bara spelat sina egna låtar, för de håller nämligen fint fortfarande.