Örebrobidraget med artisten Linda Pritchard överraskade med utmärkt sånginsats och snygg dans i r´n´b-stil. Låten är smittande glad och kanske den som tv-tittarna nynnar efter att kamerorna stängts av i Fjällräven center i Örnsköldsvik.
Efter några genomlyssningar vid genrepen och via nätet stärktes lokalpatriotismen. Visst var Linda Pritchard egentligen bäst? Sett med Melodifestivalögon och med lokala ögon. Visst skulle låten ha stora chanser i Eurovision Song Contest? Det är ju dansant och multikulti. Visst var dansen professionell och hela hennes show som hämtad ur en MTV-video med en amerikansk sångstjärna? Alla tre frågorna fick svaret ja, ja och ja.
Tyvärr räckte inte min lokalpatriotism ända fram till hälleforsaren Fredrik Hermansson här uppe i Örnsköldsvik. Den krassa bedömningshjärnan tog över och insåg att hans bands låt ”Road Salt” inte skulle komma att gå vidare. Den var en fin rockballad och sångaren Daniel Gildenlöw sjöng med en skör emellanåt nästan sprucken röst. Den ende musikern i bandet som kompade var förstås Hälleforskillen. De andra poserade i stillhet vid sina instrument. Men vinstchans? Nej. Kombinationen okändhet och icke-Melodifestival-musikgenre är mindre lyckad om artist och låtskrivare vill nå längre än till deltagande i en deltävling. Och min lokalpatriotism sträckte sig endast till en stolthet över skicklige musikern Fredrik Hermansson.
Men så fel jag hade.
Tv-tittarna tyckte mycket bra om Pain of Salvation och ville ha bandet till Andra chansen i Örebro.
Bäst var dock Salem Al Fakir. Sju låtar av ganska typiskt varierat melodifestivalsnitt inledde och så satt Salem Al Fakir vid sin flygel. En omärklig, men markant känsla infann sig av att ha höjts en division i en obefintlig schlagerdivision. Den här musikaliske mannen är nästan överkvalificerad i det här sammanhanget. Men hans deltagande ger också tävlingen högre status. Precis som general Christer Björkman säkert velat och jobbat efter under de senaste åren.
Att Christer Björkmans arbete också fått landets kommuner att tråna efter att få hysa en deltävling är också ett faktum. I Örnsköldsvik har kommunen i veckan firat med jippon i form av snöskulpturfestival, hemlig turné, schlagergala, samisk modevisning, artistintervjuer och artistuppträdanden. Staden är inte stor med har ett fantastiskt läge runtom Bäckfjärden och är kanske framför allt Foppa-staden med det stolta hockeylaget Modo på samma arena som årets melodifestival.
Men framför allt är Örnsköldsvik bebott av otroligt trevliga människor. Alltifrån hotellbokare och turistpersonal till Övikshems anställda och taxichaufförer. Bättre PR kan en kommun knappast ha än sympatiska invånare.
Och den här västernorrländska staden gav min egen lokalpatriotism en törn och jag kan bara gratulera Pain of Salvation.