Utställningen består av 350 metallplåtar med inskriptioner hämtade från dödsdömda fångar i Texas.
Efter en stund gick mannen ned i Valvet där den andra delen av O’Donnells utställning visas. När han kom upp från källarplanet bar han inte längre på något knyte.
– Jag fruktade det värsta, säger Carina Fogblad som jobbade på konsthallen i lördags.
Nere i Valvet väntade dock en inte helt oangenäm överraskning – på en blårutig duk på golvet stod en grann dalahäst.

Hur skulle du tolka det här tillägget till O’Donnells installation?
– Det är ett omsorgsfullt val, det är svenskt, lite tryggt och ordnat. Det var mycket folk här i helgen och alla hade sina tankar om vad det här kunde betyda. Jag vet inte vad han menar men det bidrar till komplexiteten i utställningen, säger Carina Fogblad.
Den anonyma kommentaren är under alla förhållanden en kontrast till de fem verk som finns i konsthallens källarplan. I blekrosa neon står namnen på livstidsdömda fångar i Sverige, några fångar som avrättades i Texas och barn som föddes i Örebro samma dag som dessa fångar blev avrättade. Ingenstans framgår det vilka som är fångar eller barn.

Gärna en kontakt
Det vore fantastiskt om den här mannen ville höra sig av till oss på konsthallen, säger Carina Fogblad.
Konstnären Michael O’Donnell har än så länge bara sett det här tillägget till utställningen på bild. Han framhåller att hans utställning är noggrant koreograferad så dalahästen på den blårutiga duken bör snarare ses som en kommentar än ett tillägg och att den tillsvidare kommer att få behålla sin plats
– Jag ser det som en stimulerande sideshow och en katalysator för en diskussion om de svåra och komplicerad frågor som utställningen ställer om liv och död, säger Michael O’Donnell.