Två medelålders systrar i karriären; en toppolitiker, en tv-producent. En duktig storasyster, en lillasysterslarver. Den enas kärleksliv ligger på is, den andras kokar, men i fel gryta - hos en man som absolut jättesäkert lovar att lämna sin flickvän alldeles snart.
Nu har de nästan två timmar på sig, i Helena Bergströms varma regifamn, att hitta varsin man.
Helena Bergström, ja. Subtil fingertoppskänsla har sällan varit hennes allra starkaste sida. Snarare använder hon fingrarna, och hela armarna, till att vifta okontrollerat samtidigt som hon hoppar upp och ner och skriker.
Hon är energi, entusiasm och tusen manus- och regiidéer som exploderar åt tvåtusen håll. Hon är ett gäng sminkade väninnor som fnittrar på krogen klockan tio, hon är morgonpendlaren som flippar och skäller ut den oförskämda bussföraren, hon är den förälskade galningen som dyker upp med ett leende och ett lastbilsflak med rosor.
Och jag gillar det innerligt.

Ibland slår det fel. Regidebuten "Se upp för dårarna" var en Finlandsbåt vars besättning fyllehånglade i baren i stället för att täta läckorna. Och i "Så olika" måste förstås Rolf Lassgård dansa i skjortärmarna och Rikard Wolff bära läderkavaj, och man vill bara skrika "Nej Helena nej!" men hon vägrar att lyssna, fortsätter vifta - och jag gillar det också.
Vad hon gör är att ta vanlighetsgröt - en rätt som vi alla känner till alltför väl och som innehåller vardagsstress, jobbslentrian, dåligt väder och otvättade underkläder - och överkrydda den med det vi alla älskar, inte minst oväntad romantik, yrkesframgångar och gulliga djur.

Resultatet blir en kärleksburgare med extra allt. En "Så som i himmelen" helt utan depressioner och död. En amors dartpil mitt i målgruppsprick. Och, därom är jag helt övertygad, höstens stora svenska kassasuccé.