Ni vet att folk som använder mycket specialeffekter i sina filmer brukar säga att tekniken alltid är underordnad historien? Att effekterna ska förstärka berättelsen men inte märkas i sig?
Det har inte Robert Zemeckis, regissör till Disneys filmatisering av Charles Dickens "En julsaga", hört talas om. Han har 3D och han tänker använda det. Tekniken är in your face som en finne på dejtkvällen. Det är i dubbel bemärkelse effekternas julafton. Spöken som kommer genom väggar, gläfsande glufsande hundar, snöflingor som dansar framför din nästipp och fler åkningar än under slalomvärldscupen i Adelboden.

Och ironiskt nog visar sig den nyaste 3D-tekniken vara det perfekta verktyget för gammaldags, gotisk skräck. Spelplatsen blir som Google maps över London 1842 och de framhoppande spökena blir knappast mindre otäcka av att de kommer så nära att du nästan känner deras andedräkt. "En julsaga" är helt enkelt en åkattraktion i nöjesfältet Dickensland.
Men. Det mest märkliga är att det faktiskt ryms riktiga känslor mellan alla megapixlar. Dickens berättelse om hur snålfascisten Scrooge hemsöks av julnattens tre andar som öppnar hans ögon för fattigdom, misär och klassklyftor är en orgie i känslosamhet. Den är sentimental, populistisk och pjunkig - i ordens allra bästa bemärkelser. Ett av få litterära verk som fått många människor att på riktigt ändra sina liv. Man hade kunnat frukta att Disney skulle översentimentalisera berättelsen, slipa ner dess kanter - men inte. Den sociala kritiken finns kvar, liksom det kristna budskapet vilket säkert kan stöta känsliga kritiker som anser att författare som Dickens är förpliktade att hålla sig à jour med 2000-talets förståndiga sekularism.

Jag är imponerad av Robert Zemeckis tolkning av "En julsaga". Den har liv, och den vill säga oss något som inte är oviktigt.
Men jag vill också skicka ett varningens ord. Namnet till trots är detta inte Karl-Bertil Jonsson. Det finns scener som är mer julfasa än julsaga. Har du en sjuåring hemma tycker jag att du ska lämna den kvar där.