Någon borde skriva en avhandling om konstens fascination för sinnessjukdom i allmänhet och depressioner i synnerhet. Ni vet... livsleda, spleen, självmordsromantik, smala kvinnor som kastar blaserade blickar genom fladdrande gardiner. "Veronika bestämmer sig för att dö" innehåller fler kvinnor, blickar och gardiner än Ikea.
Filmen bygger på en roman av Paulo Coelho, en man som blivit makalöst populär - och det här är inte nödvändigtvis något negativt - genom att begripa att svåra sanningar är svåra och enkla sanningar enkla. Därför är "Veronika..." full av typiska Coelhismer som "Klart människor blir galna av att leva i en galen värld" och "Om alla förverkligade sina drömmar vore det här mentalsjukhuset tomt".

Bäst beskrivs filmen som en europeiserad version av "Gökboet" utan vare sig McMurphy eller syster Ratched, det vill säga just de komponenter som gjorde "Gökboet" minnesvärd. Trots att den innehåller ett helt magasin av laddade tystnader kommer den aldrig till skott. Man får intrycket av en filmproducent som ägnat ett halvt liv åt att få filma sin favoritbok och som, när hon äntligen lyckats, mest gjorde filmen för sig själv.
Dessutom finns en onaniscen här som borde få alla usel-sexskildrings-priser som någonsin delats ut i västvärlden.