Två grejer kan verkligen sänka en festivalupplevelse; närmiljön och vädret. Där måste du ge Borlänge att årets upplaga av Peace & Love bjöd på publiksuccé och strålande sol, men stadskärnan är också som hämtad ur gamla eländiga reportagebilder från Sovjetunionens Sibirien. Jag ser ingen charm i det.
Peace & Loves storhet (dryga 40 000 besökare var där i år) ligger mest i (a) att redan i juni vara först ut med alla svenska akter, (b) att vara geografiskt tilltalande för mellan- och norra Sverige och (c) ett smart kommunicerande av ett slags minsta gemensamma nämnare till en publik som inte har specifika krav på vad de faktiskt vill se på en livescen.
Entré nu ytterligare två dagar stadsintegrerad festival; Way out West i Göteborg.
Vi är halvvägs in i augusti och först nu känns det som att det kommer en helg som faktiskt levererar något värt att känna förväntan inför.
För där vi nu sett festivaler i kronologisk ordning från Borlänge och framåt leverera, med ett fåtal och relativt ospännande utländska undantag, i stort sett samma svenska artister för en liknande publik är det således dags att kryssa från klubbscener till festivalområde för att se Grizzly Bear, Amadou et Mariam, Robyn, Teddybears, Echo & The Bunnymen, Nas, Lily Allen, Let’s Wrestle och Deerhunter.
Att arrangera en festival är inte särskilt svårt.
Att göra det relevant kräver kunskap. Way out West-ledningen bevisar med sitt nyfikna bandbokande att de har den kunskapen.

Hur det går för Way out West i år blir också lite utav en värdemätare för hur nästa års festivalsommar borde sikta på att se ut. Vi behöver efter årets finanskrisdrabbade arrangemang inte fler brett kommunicerande festivaler i Sverige, vi behöver färre.
Där är just Way out West-konceptet ett som faktiskt fyller syftet att erbjuda kvalitativ musik i vad man ändå får säga är en attraktiv närmiljö. De första två åren har biljetterna till Way out West sålt slut, jag ser ingen anledning till varför de inte skulle göra det i år också: erbjuder du en kvalitativ produkt ekonomiskt anpassad för det publiktryck du förväntar dig, då kommer också publiken att dyka upp. Vi kan väl enas om att det faktiskt kan få vara så enkelt ibland?

Återstår så att i värsta fall se dryga halva festivalen (det är nästan dött lopp mellan inom- och utomhusscener) regna bort.
I bästa fall kan jag med lokalpatriotiskt färgade ögon annars hoppas på att få träffa en örebroare i publikvimlet som hoppar på mig bara för att förklara att han eller hon ska genomföra en festival enligt liknande koncept i Örebro 2010.
Förslagsvis i juni.
Då får jag två saker att se fram emot nästa sommar.