Det känns lyxigt. En av anledningarna till att komikern och entreprenören Mårten Andersson har valt att placera klubben just i vår stad säger han bero på att vi har förvaltat en god tradition av att uppskatta stand up. Och det har han nog rätt i. Personligen hängde jag ofta på Royal Arms när det begav sig och skrattade gott åt kloka gubbar som Claes Malmberg, Lennie Norman och Evert Ljusberg. I en bar, med en öl i handen. Vilket är en skillnad med flera ljusår om jag gör en jämförelse med dagens grabbar som snackar på en relativt stor scen på Konserthuset. 

Oerhört jämn kväll
Personligen är jag mer förtjust i det lilla formatet, det ska erkännas. Men det ska också erkännas att de här killarna fixar en stor scen och ett relativt långt avstånd till många i publiken. Hela kvällen är oerhört jämn och ingen får större publikdrag än någon annan. Gemensamma nämnare mellan dem är att de bedriver bra humor med en stundtals djup botten. Religiösa fanatiker från alla tänkbara religioner får saftiga kängor, likaså terrorister, rasister och folk som generellt är rädda för allt som inte är likt deras egen verklighet.

”Comedy is tragedy plus time”
En av dagens artister är Messiah Hallberg som driver med sin meterosexuella utstrålning och sin Stockholmsbakgrund. Han passar också på att trycka in en smäll på Sverigedemokraterna genom att konstatera att ”300 000 väljare försvann dagen efter valet – var fan tog de vägen?”
Ian Stone filosoferar bland annat över sambandet mellan ett ökat antal Lap dance-klubbar och tilltagande sexuella trakasserier. Han resonerar också kring hur tiden gör de värsta katastrofer skämtbara och avrundar resonemanget med Woody Allens kloka citat ”Comedy is tragedy plus time”.

”Mellansvajjigt skit”
Sedan får vi en överraskning. En irländsk kille med ett underbart uttal kliver upp på scenen. Han häcklar bland annat glatt över religiösa fanatiker och deras dubbelmoraliska inställning till omvärlden. Vad han hette lyckades jag tyvärr inte snappa upp. Men rolig – det var han.
Kvällens huvudattraktion är så klart den ständigt skitsura mannen med stenansiktet – Magnus Betnér. Han poängterade att kvällens material bara är ett ”mellansvajjigt skit” som han tar till emellan sina egna turnéer. Men lugnade samtidigt publiken genom att betona att hans mellansvajjiga skit fortfarande är bättre än de flesta andras bästa. Han visade också med all tydlighet att han inte var intresserad av kommentarer från publiken. Bokstavligen och handgripligen.

Bjöd på hög kvalité
Det var riktigt skönt att få garva loss lite och det måste sägas återigen att evenemanget bjöd på en hög kvalitet. Mitt enda kritiska inlägg är att jag härmed hytter med näven åt pajasen som skötte tidtagaruret. Två timmar inklusive paus stod det på webben. Vilket skämt. Femtio minuter efter utsatt sluttid tar jag mig från Konserthuset. Delar av publiken upplevde nog bonustiden som att de fick extra valuta för pengarna. Men jag som hade en text att hosta ur mig och alla de som hade planerat bussresor hem var inte helt imponerade.