När jag var yngre och vi åkte för att hälsa på min släkt nere i södra Polen, stannade vi alltid till i Gdansk i några dagar.
Jag kommer aldrig att glömma hur det såg ut där under början på nittiotalet; hur gatorna kantades av stympade och tandlösa uteliggare som grep tag om ens jacka när man gick förbi dem, som skramlade med sina bössor så att det riktigt skar i öronen på en men som iskallt ignorerades av förbipasserande eftersom de sedan barnsben blivit uppmanade till att ”inte titta”.
Och jag förmodar att det är lätt hänt, här i Sverige, i en välfärdsstat där gatorna är rena och där hemlösheten sällan exponeras i media och där fattigdomen bara existerar i periferin.

Följaktligen tyckte jag att initiativet till att göra en svensk version av ”The Secret Millionaire” var en bra idé så att fler skulle få upp ögonen för hur verkligheten ser ut för dem som hamnat utanför samhället.
Programmet går som bekant ut på att man spottar ut en rikemanspamp i förorten och låter honom speed-dejta ett par före detta knarkare och socialfall för att han sedan efter en veckas tid ska lindra deras besvär med hjälp av sitt magiska checkhäfte.
Att programmet är ytligt och egentligen inte erbjuder några långsiktliga lösningar på allvarliga samhällsproblem annat än att bara göra spektakel av andras olycka är ju inte särskilt överraskande för Kanal 5.

Men jag upphör däremot aldrig att förvånas över girigheten hos oss människor, i synnerhet inte när den enda lärdom dessa krösusar tycks ha tagit med sig efter denna ”storartade” klassresa, bara bekräftat för dem hur pass lyckligt lottade de egentligen är.
Och i min bok är det inte värt ett öre.