Örebro jazz- och bluesclub har bytt lokal, från Frimis till den mer sofistikerade loungen på Clarion hotel. Bytet är positivt, inte bara för att lokalerna är fräschare. Läget på nyrustade Kungsgatan borde kunna locka större publik för man ser ju genom de stora glasade väggarna att det svänger därinne!
I tisdags kväll var det dessutom gott om folk, särskilt ungdomar, eftersom en av musikerna i Nosso trio, gitarristen Nelson Faria, har ett förflutet som gästlärare på Musikhögskolan i Örebro. Nelson Faria är från Brasilien och spelar bossanova. För ett antal år sedan träffade han den svenska sångerskan Karolina Vucidolac och de fann varandra musikaliskt. Nu är de inne på sin nionde Sverigeturné och med på resan är då också bassisten Ney Conceisao och trummisen Kiko Freitas som är landsmän till Nelson Faria.

Karolina Vucidolac (född i Makedonien) förälskade sig i bossanovan som helt ung. Via musikutbildningen i Göteborg har hon fördjupat sig i bossans alla uttrycksmöjligheter.
Hon har ett väldigt rytmiskt sätt att sjunga – rösten och de mjukt välartikulerade fraserna på engelska eller portugisiska funkar som en rytmmatta ihop med de andra instrumenten. Och portugisiska är så vackert när det sjungs, de där diftongerna som låter ”zzzjjsh”!

En bossaklassiker, ”Corcovado”, fick vi höra på Clarion, annars var det nyare material, en del var Nelson Farias egna låtar. Om hans gitarrspel kan man säga att det är mjukt, rytmiskt, melodiöst och distinkt men aldrig inställsamt. Om Nelson och basisten Ney Conceisao leker och smeker fram sina toner så låter Kiko Freitas oss aldrig slumra till. Det hände något nästan hela tiden bakom trummorna och blev aldrig förutsägbart!

Men fram till paus kändes det som att Nosso trio tog det lite lugnt, som att det fanns en växel till att lägga i. Sedan var pausen väl lång, över en halvtimme, innan det var dags för del två. Då bjöd Karolina på ovanlig sång ackompanjerad enbart av trummor – det kändes som vi förflyttades till någon avlägsen by i Brasilien.

Så kom då den där extra växeln som vi väntat på. Nosso trio tog över själva en stund och bjöd på bossa som var mer hetsande, så att det inte gick att stå still.
Nelson Faria spelade så underbart intensivt och rytmiskt bara för att strax lämna över till basisten som bjöd på ett fantastiskt solonummer där han både sjöng och spelade delvis i stämmor med sig själv i ett fascinerande tempo.
Då var vi alla i publiken med och jublet var långt och värmande när trion bromsade in och slog an slutackordet.