Matlagningsprogram. Överallt. Hur man än försöker parera med fjärrkontrollen står det alltid någon svettig jäkel framför spisen och flamberar en anka.
Och jag känner helt seriöst att jag inte orkar mer.

Jag är superless på den flåshurtiga Tina som är så glad och sprallig att jag drabbas av en intensiv lust att ge ett lavemang, less på Jamie Olivers oversize tunga som far runt i tv-rutan och säger att allt är ”sexy”, less på Nigella som konstant slickar sina fingrar och tittar in i kameran med den lystna blicken som om hon gjorde reklam för en telefonsexlinje.
Och i onsdags gick ”Sveriges Mästerkock” av stapeln med en stursk Per Morberg som med största sannolikhet spenderar majoriteten av sina kvällar med att sitta hemma framför brasan och titta på en byst av Hemingway för att sedan högt utropa för sig själv efter en längre tids begrundande ”Jag är Per Morberg!” innan han drar på sig galoscherna, far ut i skogen och UTLÖSER några skott.

Men detta syndiga, glupska frosseri kan ju inte stå för sig självt, vi behöver en antites, en frälsning! Och in kommer Anna Anka som trimmar stjärten på feta fyrbarnsmorsor, ”Biggest Loser” där alla deltagare refererar till programmet som ”sitt livs chans” för annars, så att säga, är det kokta fläsket stekt – och det helt absurda programmet ”Supersize VS. Superskinny” som egentligen bara tycks gå ut på att tjockisen ska få pinas med att se sitt alter ego peta i sig hans gigantiska portioner medan han själv sitter på andra sidan bordet och flåsar som en noshörning åt en ensam selleristjälk.

Skuld och njutning, det är vad det handlar om, men det kan dra åt helvete, för i slutändan är det banne mig bara mat man lagar, inte sig själv.