Som dotter till Marie Kühler och Peter Flack föddes Amanda Flack med teatern i blodet. Hon kom till världen dagen före premiären av ”Hjalmars Jubileumsrevy” hösten 1990.
– Mamma födde mig samma dag som genrepet var, så hon missade premiärfesten. Pappa åkte tillbaka till teatern efter förlossningen och uppträdde samma kväll.
Amanda berättar att hon alltid velat hålla på med teater och bli skådespelerska. Hon har aldrig tvekat eller ångrat sitt val.
– Jag inser att jag har fått med mig den miljön hemifrån, men tror att jag hade valt samma yrke även om jag haft en annan uppväxt.

Det är just teater som lockar, att stå på scenen inför en publik.
– Teater händer här och nu. Det går inte att ha en dålig dag på scenen och tänka äsch, jag gör om det i morgon. Man måste alltid leverera sitt bästa. Fast jag skulle ju inte tacka nej till ett bra filmerbjudande, skämtar Amanda.
Hon ser sig som ny i branschen och tänker efter en stund innan hon tveksamt svarar ”skådespelerska” på frågan om vad hon har för yrke.
– Jag har inte gjort fler föreställningar med ”Hjalmar” än att jag fortfarande kan räkna dem på fingrarna. Men jag jobbar ju som skådespelerska, så jag säger det.

Men rollen i ”Hjalmars jul on Örebroadway” är absolut inte den första skådespelarrollen Amanda gjort. Under fyra somrar spelade hon lustspel på utomhusscenen i Knutsbol utanför Degerfors.
– Det var Monica Forsberg och Hasse Andersson som frågade mig. Det var väldigt roligt och en jättebra erfarenhet.
På gymnasiet gick Amanda estetiska programmet med inriktning teater på Karro. Årskurs 4–9 gick hon på Karl Johans skola, som har en musikprofil.
– Jag sjöng mycket då, det gör jag inte så ofta längre. Det har bara blivit så för jag satsat så mycket på teater i stället. Men jag älskar att sjunga och kan tänka mig att ta upp sången igen.
Du kanske ska satsa på att bli en musikalstjärna?
– Det skulle vara roligt men går nog inte, det är för mycket dansnummer i musikaler.
Amanda orkar inte med för mycket dans, hon har ett medfött hjärtfel som gör att hon snabbt blir trött och andfådd när hon anstränger sig. Men det är inget hon gör någon stor sak av, trots att hjärtfelet ibland hindrar henne från att göra saker. Som att dansa en längre stund.
– Om någon frågar mig om jag är sjuk svarar jag nej, för jag känner mig inte sjuk. Jag har haft hjärtfelet hela mitt liv så jag vet inget annat.

Amanda var sju år när Marie startade sin dansskola.
– Jag ville också dansa, men orkade inte på grund av hjärtfelet. Då lät mamma mig göra andra saker i stället, som stå på scenen och presentera nästa nummer.
Numera jobbar hon med dansskolans elevshower tillsammans med Marie. Hon har även jobbat i garderoben på Parkteatern och stått i kaffeserveringen.
– Jag gjorde allt för att få vara på teatern.

På fritiden umgås Amanda med pojkvännen och kompisar. Hänga på krogen lockar däremot inte i någon större utsträckning.
– Det är klart att jag går på krogen ibland, men att umgås med vännerna är det viktiga. Inte var vi träffas, jag går lika gärna och fikar som ut på krogen.
Hennes lillebror Simon är en stor filmfantast som gör egna filmer. Hans intresse har smittat av sig på Amanda.
– Jag gillar att se på film. Jag är allätare, men har ett krav. Filmen ska ha ett lyckligt slut.

Filmintresset knyter an till Amandas drömjobb, regissör. Hon har redan testat yrket lite grann, hon arbetade som regiassistent på ”Berts Bravader” som gick på Parkteatern förra sommaren.
– Jag tror man måste ha jobbat som skådespelare först för att bli en bra regissör. Jag brinner verkligen för skådespelaryrket, min dröm är att hjälpa andra skådespelare att lyckas ta fram det bästa hos sig själva.

ELISABETH PETTERSSON
019-15 50 26
elisabeth.pettersson@na.se