POP. Först blir jag positivt överraskad av Dungens nya skiva ”Skit i allt”. De värsta psykedeliska utsvävningarna är utbytta mot ett mer jazzigt popsound med inslag av folkmusik.
Men det första intrycket består inte, jag har tyckt sämre om skivan för varje gång jag hört den.
Flera av låtarna är väldigt lika varandra i uppbyggnad, vilket gör att det är svårt att skilja dem åt. ”Skit i allt” inleds av instrumentala ”Vara snabb”. Ytterligare två låtar på skivan är instrumentala. Tre instrumentala låtar av totalt tio, det är minst två för många då flera av de andra låtarna också innehåller långa instrumentala partier. Det är svårt att behålla fokus bland alla svävande flöjtslingor och handklapp när det inte finns någon text eller någon direkt melodislinga att nynna med i.

Låtarna som har texter är bättre än de instrumentala, men det är ändå något som saknas. Det finns inga svängiga refränger som sätter sig, inga textrader som förmedlar något man minns.
Sångaren Gustav Ejstes ljusa röst har en tendens att försvinna in i musiken.
Bäst är ”Brallor” där Anna Järvinen gör ett gästspel och sjunger duett med Gustav.
Bristen på djupare texter är medveten, enligt Gustav ska de inte förmedla några särskilda budskap. Förutom ”Skit i allt” då, där lyssnaren uppmanas att skita i allt för allt är ändå ganska betydelselöst i det stora hela.

Dungen slog igenom stort när de släppte sitt tredje album ”Ta det lugnt” 2004. Gruppen toppade hitlistor med titellåten och ”Panda” och fick även ett internationellt genombrott.
Sedan dess har de gjort åtskilliga turnéer utomlands, främst i USA men även i bland annat Brasilien och Australien. En bedrift med tanke på att de enbart sjunger på svenska. Och kanske är det som liveband Dungen gör sig bäst, för på skiva faller de rätt platt.