Den här skivan är den sista i trilogin som inleddes med utsökta ”Hombre loco” (där låten ”The look you give that guy” är den kanske finaste sång Eels grundare, sångare, låtskrivare och enda permanenta medlem Mark Oliver Everett någonsin skrivit) och den dystopiska mellanskivan ”End times”.
”Tomorrow morning” är den spretigaste av de tre, men inte utan några givna höjdpunkter; varje Eels-skiva har tagits fram enligt ett motsatsförhållande mellan Everetts mörka demoner och hans bländande förmåga att med små, nästan banala medel skriva några av vår tids vackraste popsånger.

Just nu gillar jag – nej, korrigering: jag gråter samma hoppfulla tårar som jag alltid fällt över somliga spår på en ny Eels-skiva – den stråkkvartettförstärkta ”What I have to offer” (där Everett sjunger ”I got good manners, and I make a good pay” utan att ens drömma om att ta plats eller att slå sig själv för bröstet).

Efter ”End times” andas ”Tomorrow morning” avsevärt mycket mer hopp, ett slags känsla av att Mark Oliver Everett slutligen nått fram till vad han för drygt tio år sedan sjöng i låten ”P.S. You rock my world” efter att hans mamma dött i cancer och hans syster tagit sitt liv; ”I was thinking about how everyone is dying, and maybe it is time to live”.

Musik kan vara kort förströelse, lyckliga timmar på ett dansgolv, anonymt brus i bakgrunden, grunden i en revolution eller hela anledningen till varför du klär eller beter dig som du gör.
Men bara ibland stöter man på de där skivorna som, likt din bästa vän, lyfter dig ur ett förkrossat tillstånd och hjälper dig ta dig vidare.
”Tomorrow morning” är en sådan skiva.