Vems idé var det att Darin skulle göra en cover av Coldplays ”Viva la vida”? Hur mycket topplisteetta han än gjorde den till, så står den för ett förfall. När Darin nu ger ut sin femte platta är det som att allt försök till att sticka ut ur mängden försvunnit.
När Darin når refrängen av nämnda hitlistelåt får jag ont i magen, för det hela är så makalöst tråkigt, tunt och fantasilöst. Det är knappast heller en egen version det handlar om, utan en utspädd och enformig kopia av succélåten.

Tyvärr är det just så som det går att beskriva hela albumet från den forna Idol-grabben. Det samlade intrycket är fantasilös och platt musik enligt abc-formuläret för hur kommersiell, menlös radiopop ska utformas, några grader värre än vad Idolvinnarna brukar bestraffas med att ge ut på sin debutskiva.
Titelspåret är bland det mest monotona som jag hört på mycket länge. Körerna gör sitt till för att väcka liv i spektaklet, men det räcker inte. Prinsessbröllopslåten ”Can´t stop love” är även det en besynnerligt tam historia. Det här är riktigt sorgligt, för grabben kan ju sjunga och är en genuin artist av sällan skådad kaliber. Han skulle kunna genomföra små popunder, bara han fick chansen.

Ett låtmaterial ungefär lika spännande som en valfri samling Backstreet Boys-låtar a lá 90-tal hjälper honom knappast att vinna mark, vare sig nationellt eller internationellt. Darin har potential, utan tvekan. Att Darin kan vara så mycket coolare än så här är bara en klen tröst.