HÅRDROCK. Egentligen behöver inte Iron Maiden en ny skiva som anledning för att sticka ut på ännu en världturné. Det går liksom bra ändå. I färska intervjuer säger de att ”The final frontier” kan vara den sista studioskivan, att 15 album var ett mål som nu uppfyllts. Skulle det vara så, så tar de skivmässigt avsked med eftertryck.
“The final frontier” bjuder på tuggmotstånd. Det är deras längsta skiva hittills, nästan långfilmslång, med till större delen långa, episka låtar som får mig att främst associera till “Powerslave” och “Seventh son of a seventh son”. En uppryckning från 2006:s tjatiga “A matter of life and death”.

Stämningen sätts direkt i det kärva, kalla och utdragna introt på skivan och håller i sig till den lätt dystopiska avslutningen 76 minuter senare.
Det är den intressantaste Iron Maiden-skiva jag hört på många år, men så klart inte utan brister. Det maler på mest i samma tillbakahållna tempo hela tiden – singeln “El Dorado” och “The alchemist” sticker dock ut lite, och vissa partier känns slarviga och onödiga. Det hade säkert gått att trimma bort många minuter från kolossen, men samtidigt gillar jag att de ansträngt sig för att göra en så pass komplex skiva, när de egentligen inte behövde göra det.

Lustigt nog är det skivans andra hälft som är starkast där den avslutande trion med “The talisman”, “The man who would be king” och “When the wild winds blow” stärker helhetsintrycket avsevärt.
Maffigt, men de som gillar bandets enklare sida rynkar kanske på näsan åt detta monster, men inte jag.