POP. Det är få artister förunnat att slå igenom så massivt, både musikaliskt och kommersiellt, som den skotska sångerskan Amy Macdonald har gjort. Debutskivan ”This is the life” var under 2008 den tionde mest sålda skivan i Storbritannien och det skapar givetvis förväntningar inför uppföljaren. Men också uppenbara problem.
Förutsättningarna är nu kommersiellt helt annorlunda och inledningsvis hör jag en missriktad ambition i både sound, arrangemang och framtoning. Amy är på de första låtarna i händerna på bandet, det stora soundet och en uppenbart överproducerad omgivning. Kanske blir det så när managern och skivproducenten är samma person. De litar inte riktigt på Amys nya låtar utan har känt sig tvingade att dekorera med fler instrument och större arrangemang.

Nu är ”A curious thing” ingen stor katastrof. Snarare resultatet av en ambitiös rastlöshet att vilja för mycket för ofta. Ty stråkarna, som förgyllde det vackra uttrycket på några få låtar på förra skivan, dyker här upp alldeles för ofta och de energiska elgitarrerna rimmar inte alltid så perfekt bredvid Amys genialt folkpoppiga röst.
Vi får på skivan alltför sällan höra det där nakna personliga uttrycket. Det är först mot slutet av skivan, på mycket vackra ”What happiness means to me”, som jag får som jag önskar. Det vill säga innan någon, som uppenbart bestämmer, ökar tempot, brassar på med stråkarna och låter elgitarrerna ta över från både sans och vett.

Det gömda extraspåret ”Dancing in the dark”, Bruce Springsteen-låten i en avskalad liveversion, ger en liten fingervisning åt vilket håll Amy Macdonalds färska karriär skulle kunna ha varit på väg. Om skivan enbart handlat om den otroligt talangfulla skotska tjejen från Bishopbriggs utanför Glasgow och inte växt till ett stort projekt med en alldeles för påkostad uppföljare till en miljonsäljare.
Men det finns trots allt några glädjande höjdpunkter. Skivans klart snabbaste låt, den närmast punktempokryddade ”Love love”, är min stora favorit på skivan. En snabb och tajt poplåt med Paul Weller på gitarr som överträffar allt annat och just där träffar jämförelsen med den saknade engelska sångerskan Kirsty MacColl mitt i prick.

Även skivans andra låt där Paul Weller gästar, ”This pretty face”, är en fin halvakustisk pärla med struttig engelsk melodi och George Harrison-doftande gitarr. Och ”Troubled soul” är också en given favorit för att den med en nästan skotsk melodi, fin sång och rytmisk anspråkslöshet så tydligt påminner om förra skivan.