POP. Har man sett Aguson och för all del hans duktiga kompband Östra Ågatan Band på konsert är det svårt, på gränsen till omöjligt, att på skiva toppa den upplevelsen. Ty Aguson själv, eller Peter Augustsson som han egentligen heter, är ett under av naturlig och sprudlande liveartist som lyfter en konsert, både med låtar och mellansnack, långt över det ordinära.
På skiva, och då är det enkelt att ta det nya albumet ”Sånt man egentligen har sett” som utmärkt exempel, är det musikaliskt inte lika hejdlöst avväpnande och glatt utan mer eftertänksam vispop.

Aguson, som kommer från Kumla, delar nu hemstad med Lars Winnerbäcks rötter och vissa vill gärna jämföra de båda låtskrivarna. Både som artister och till sound. Och visst finns det väl ett uppenbart musikaliskt släktskap mellan de två artisterna där båda befinner sig i singer/songwriter-fåran av svenska artister. Men just nu, Aguson är ju så mycket färskare som soloartist, kan man på sin höjd höra likheter mellan dagens Aguson-vispop och de tidiga Winnerbäck-låtarna.
Den gränslösa och utåtriktade spelglädjen live är på skiva dämpad till väldigt textcentrerade låtar från en genuin låtskrivare. Agusons röst gränsar till den visorienterade trubaduren med personliga texter medan musiken och arrangemangen håller sig på en lättjefull lagom nivå. ”Viktlös”, som råkar vara en titel på en låt här, skulle också kunna vara en beskrivning eller programförklaring på Agusons andra album.

Texterna är som sagt väldigt eftertänksamma medan musiken låter lite för bra, välproducerad och försiktig för att passa till de ibland vemodiga textraderna. Han når inte riktigt under huden. Svärtan som ibland brukar uppträda hos Winnerbäck, för att återigen dra en parallell, finns inte här.
Däremot många trygga och fantastiskt välljudande folkpopmelodier där dragspelet, steelgitarren och fiolen möts i korsningen mellan lättsam country och rytmisk folkrock. Akustiskt och mjukpoppigt men ibland blixtrar det till i det trygga lunket. Som rullande elektriska ”Vackla eller stå” där en brutalt vacker trumpet och en läcker vilda västern-gitarr dekorerar snyggt. Eller i bluesmunspelet som dominerar den rytmiska ”Stackars Johnny”.

Ändå är det de glatt svängiga låtarna som är skivans signatur och det är svårt att tycka illa om den inledande ”En god prognos”, den tydligt hitinriktade ”Östra Ågatan Strand”, den Lasse Lindh-aktiga popmusiken i ”Socker i sår” och den avslutande mäktiga balladen ”Östra Ågatan Band”.