HÅRDROCK. Det är svårt att sätta ord på hur viktiga Motherlode var för mig som tonårig musicerande hårdrockare under andra hälften av 80-talet. De var förebilder, idoler, gudar. Sedan dess har de alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Nu, 24 år efter debutalbumet ”The sanctuary” är det dags för uppföljaren. Det är alltid lite vådligt när gamla band kommer tillbaka. Risken finns att de vill ”hänga med”, plockar upp ett modernare sound och spelar hårdare utan någon egentlig funktion. Det gjorde bandet för drygt 10 år sedan då de dök upp på bland annat saliga Contan. Då blev det ingen ny skiva, men det har det blivit nu.

Nog för att ”Tomorrow never comes” har ett modernare sound och produktion jämfört med debuten, men jag är genuint förvånad över hur ärlig skivan låter. Här finns inga andra ambitioner än att vara Motherlode. Visserligen är låtarna lite rakare än det fantastiska, progressiva spåret ”Father of lies” från debuten, men ingen kan ta miste på vilket band vi har att göra med.
Sonny Larssons karaktäristiska sång finns där - karlns röst har uppenbarligen inte åldrats en dag sen det senast begav sig, Tom Nilssons intrikata gitarrspel är kvar, de maffiga ”Motherlode-körerna” är på plats och framför allt finns det ett låtmaterial som inte skäms för sig. Snygga, välarrangerade låtar som bjuder på en bredd utan att spreta, och som bjuder på något nytt samtidigt som det klassiska Motherlode-soundet finns kvar.

Jag tror i och för sig att skivan skulle mått bra av en liten gallring i låtmaterialet för en tätare skiva och någon enstaka progressiv utflykt hade inte skadat. Men vill man ha den versionen av Motherlode finns ”The sanctury” fortfarande kvar och håller väl än idag, och det gör även ”Tomorrow never comes”. En mycket positiv överraskning.