POP. Pratar du under en konsert med Tomas Andersson Wij riskerar du att få ett argt ”schhh!” som svar. Det ska vara knäpptyst, all uppmärksamhet ska riktas mot sångaren. Ungefär samma gäller när man lyssnar på hans skivor. Man måste ta in melodierna, begrunda och analysera de välskrivna texterna för att förstå. Kraven på lyssnaren är höga. Ofta för höga.

På nya albumet ”Spår” behandlar Wij födelsen av sitt första barn. Och dess motsats - döden. Kompetent? Givetvis. Pretentiöst och präktigt? Mer än någonsin. Wij är ju de höga pretentionernas evige förkämpe. Men ändå orkar jag lyssna vidare, tack vare hans uppfriskande sound. Mjukt gitarrplock och sköra, men inte alls blödiga, stråkar dominerar i ett oväntat skitigt lo-fi-landskap signerat duktige producenten Tobias Fröberg. Skiten tar udden av de allra mest tårdrypande orden. Men det räcker inte. Det hade krävts ett berg av dynga för att täcka alla gläntor, stjärnor i himlen, hjortronmyrar och Jesusar. Till slut svämmar prettoträsket över. Och då kan inte ens en glad (för att vara Wij) popdänga som ”Det ligger i luften” rädda ”Spår”.