POP. Så här har vi som gillade Kent från redan mitten av nittiotalet (men som inte gör det längre) alltid tyckt:
De blir tråkigare och tråkigare för varje nytt släpp, de är odynamiska, fulla av musikaliska begränsningar och brister i förmågan att vara innovativa, och Joakim Berg kan väl nånstans nån gång sjunga om något annat än det eviga utanförskapet och föraktet mot någon form av etablissemang som blir alltid svårare att förstå.
Så här har Kents fans alltid tyckt:
Ni recensenter är dumma i huvudet. Kent är Sveriges bästa band. Kent är världens bästa band.

Jag applåderar verkligen det stråk av vemod som Kent har hittat. Det var vad jag en gång föll för med dem, och det är också det vemod som fortfarande ligger som trygg substans i det de håller på med.
Men musikaliskt? Not so much.
”Töntarna” är samma stelbenta discohybrid mellan Kents egen historia och i stort sett vad som helst med Depeche Mode. Precis som tidigare i utvecklingskurvan med fler syntar och färre gitarrer.

Kent är således så trygga de ska vara för en invand publik. Fansen klagar inte på annat än oss andra, vi som önskar något annat, något nytt och något mer.
Och, nej: jag vill inte att Kent ska låta som på debutskivan eller dess uppföljare. Jag vill att de ska överraska mig med något jag gillar så mycket att jag vill berätta om det för mina vänner. Det kan vara ett spännande sound, en mästerlig melodi eller en text lika snillrikt välgjord som dem till ”Dom andra” eller ”Socker”. ”Töntarna” har inget av det.