Jag har aldrig fascinerats särskilt mycket av Islänsk musik. Artisterna vill så gärna måla upp en bild av att deras musik skapas i samklang med naturen, de vidsträckta vidderna, glaciärer och exploderande gejsrar. Ofta blir det bara luftslott; bombastisk och storslaget, men samtidigt rena sömnpiller. Egentligen är det bara någon gammal singel med Björks band Sugarcubes som jag återvänder till. 

Múm passar inte riktigt in i den bild jag nyss beskrev. Släktskapet finns snarare hos egensinniga japaner som till exempel Maher Shalal Hash Baz. Om än mer fokuserat och med en något bättre engelska. Musiken är vacker och samtidigt barnslig. Det finns en folkton som förstärks med hjälp av användandet av fiol, marimba och ukulele. Ibland, som i Kay-Ray-Kú-Kú-Kó-Kex är Múm helt oemotståndliga.
Det märks däremot att Múm numera är ett rutinerat band och en del av den lekfullhet och spontanitet som fanns tidigare har tyvärr delvis gått förlorad.