Stockholmskillen med det vardagliga namnet Jonathan Johansson och den fylliga skånska accenten överraskar stort på sitt nya album. I alla fall för mig som har hans förra skiva, nästan fyra år gamla "Ok ge mig timmarna" (utgiven under namnet Jonathan Och Hjältar), i friskt och positivt minne. Men också för ett kort framträdande på saliga Klubb Söndag-scenen för lika många år sedan.
Överraskningen bygger nästan helt på det nya soundet. Jonathan har gått från den naturliga Håkan Hellström-popen till ett nästan genomgående elektroniskt sound. Fortfarande mer pop än electronica men den radikala utvecklingen är så omvälvande att jämförelsen mellan The Legends första och andra skiva är påtaglig.
Det är klart att jag spontant tycker att det är ett oroväckande steg från det personliga till det elektroniska där den utbredda maskinparken och dess otaliga ljudvariationer så smått suddar ut den personliga profilen och låter tekniken ta över.
Men samtidigt är jag ändå lockad av nya ljud, ett nytt popsound och den alldeles inbjudande kombinationen av syntar och den runda skånska sångrösten. Som om den mixen är det ultimata när de möts. Många gånger fullt jämförbar med Nils Eriksons fina framträdanden i genren. Men Jonathan målar inte alls med lika många färger på paletten. Det han förlorar i de små emotionella detaljerna tar han igen med poppiga Pet Shop Boys-inspirerade melodier.
Ändå blir slutintrycket lite begränsat med enbart Jonathan och hans enda medmusiker Johan Eckebom som ansvarig för alla ploppande små syntexplosioner.