POP. Trots att Lana Del Rey redan gett ut en skiva är det här i det närmaste att betrakta som debuten, den första sedan hon gick från att vara blonda wannabeartisten Lizzie Grant till den mörka och betydligt mer intrikata Del Rey.
När de till synes outsinliga diskussionerna om henne på nätet inte har kretsat kring namnbytet, pappas pengar, den eventuella läppförstoringen eller något annat som absolut inte rör musiken, har det i stället handlat om att alla dessa omständigheter inte gör att hon platsar på indiescenen.

Den pinsamma beskrivningen ”Gangster Nancy Sinatra” hon tycks ha gett sig själv eller blivit tillskrivet från managerhåll hjälper naturligtvis inte. Slutsatsen tycks ofta bli att hon är en managerstyrd produkt där både person och utseende är fejkat och därför bör dömas ut.
Allt det där är givetvis irrelevant. Det är klart att Lana Del Rey är en produkt. Visa mig en artist eller ett band som inte är en produkt – det går givetvis inte. Vi talar dessutom om en ung tjej som listar Britney Spears som en av sina förebilder, att då utgå att hon är en del av en superoriginell indiescen är att förhasta sig en smula.

Det som gör att Del Rey ändå får indiestämpeln är att det är det enklaste begreppet för att beskriva hennes sound. I stället för att vara urvattnad mainstreampop för den faktiskt tankarna till Nancy Sinatra och rör sig hemtamt kring sextiotal och nostalgi.
Lana Del Rey har en underbart suggestiv röst som med sömngångaraktig säkerhet träffar rätt gång på gång i låtar som bygger upp en vacker och romantisk värld.
Titelspåret är ett fantastiskt fint exempel på detta, liksom ”Blue jeans”. Singeln ”Video games” är kronan på verket och förtjänar all sin hajp, den är smått förtrollande och svepande.Här, i de retroinfluerade spåren, är hon som säkrast.

Del Rey närmar sig också r’n’b, något hon inte fullt behärskar men som tydligt visar att hon är en artist som kan vara lite vem som helst. I ”Off the races” förvånar det inte att hon har Spears som förebild och i ”Diet mountain dew” känns hon som en amerikansk, om än inte lika stark, Lily Allen.
Långt i från alla spår är fullträffar. Spåret ”Nation Anthem” blir nästan pinsam med sina r’n’b- och hiphopinfluenser och flera gånger är det farligt nära att bli både monotont och trist. Bristen på enhetlighet gör att ”Born to die” inte blir den starka skiva jag hoppats på.

Detta till trots är det här både uppfriskande och spännande. Som artist har Lana Del Rey onekligen potential. Det ska bli intressant att se hur hon förvaltar det.