Ibland känns det som om popscenen har för många unga singer-song-writers. Begåvade unga killar och tjejer som inte vill annat än berätta sina historier med gitarren som enda kompanjon. Men många blir förvillande lika och mest gäspande iakttagelser.
Det gäller inte Mohlavyr. Hon tar plats utan egentligen större åthävor när hon ställer sig på Yeahfestivalens lilla scen i Safari-tälet. Hennes röst, underfundigt kaxiga texter och minspel besegrar och det korta framträdandet ger bara mersmak.
Mohlavyr heter Ulrika Mohlin och hon vet att utnyttja det enkla i att utnyttja först och främst sin lekande säkra sång, den akustiska gitarrens närhet liksom dragspelets och sina tre manliga medmusikanters skicklighet i att använda ståbas, cello och piano.
Musiken är målmedvetet driven i sin anspråkslöhet. Flirtar lite med fransk chanson-tradition genom dragspelet och de franska korta textinslagen. Men kan framför allt karakteriseras som stark och djärv. Och glad.

En större scen och längre konsert väntar garanterat Mohlavyr. Själv ville jag förlänga konserten genom att köpa den nya EP:n. Det var jag inte ensam om, den tog nämligen snabbt slut i festivalens merchandise-tält.
Killarna som modigt hoppade av TV4:s Talang 2009 för ett skivkontrakt intog sent omsider Savann-scenen. Det handlar om Smash into pieces och det handlar om manliga musikmuskler i kombination med hårdrockens balladtrams.
Bandet följer, som medlemmarna själva definierar sin musik, den kommersiella hårdrockens mall: gitarrsolon, skönsång och scenposer. Ingen kan anklaga grabbarna för att inte kunna hantera sina instrument, men däremot undra över personlighet och distans.

Distans och dessutom glädje, det har gänget bakom The Happy Hippo Family. Partymusik och skönsjungande popmusik med brittiska rötter tog en stund över Safari-scenen och värmen steg ytterligare några grader i det redan vältemperade tältet.
Avslutningsnumret med bandet iklädda stjärngosseklänningar satte festivalprägel på Stadsparken.