Jag varken verkligen gillar eller tycker illa om Jonathan Johanssons senaste album ”Hand i himlen”. I sina bästa stunder vill man så gärna kunna skriva att skivan faktiskt låter som att Prins Thomas producerat fram Tomas Andersson Wij till sitt bästa album hittills.
Men det lyfter sig aldrig dit man vill.
”En hand i himlen” är tio vackra sånger som makligt viskar, trånar och smeker dina öron, men också musik som inte stretar för att bryta sig loss till ett genuint eget uttryck. Hur ska det här kunna bli kul live? tänkte jag hela dagen i lördags.
När jag väl stod framför stors scenen i Stadsparken kom svaret mycket raskt och mycket uppenbart; inte alls.

Låtarna framkommer absolut i publiksorlet. Ljudet är fint. Musiken påfallande finstämd. I en liten trång klubb skulle mötet mellan Jonathan och vi som lyssnade på honom bli minnesvärt.
Men det funkade inte fullt ut i lördags, dels på grund av miljön – och dels på grund av att Jonathan och hans band inte gjorde någonting (alls!) för att lätta upp presentation. Ni vet, man tänkte saker som ”är ens tanken att vi som publik ska stå här?” eller ”använder verkligen de där två killarna i bandet grungerutiga skjortor på scenen? Eller ser jag fel?”.
Jättekul, verkligen.
Ju större scen, desto större blir kravet på att kommunicera med breda gester, i alla fall om ambitionen är att nå publiken och att röra den visuellt.

Jonathan Johanssons spelning kom igång något senare än planerat, och spelningen fick på grund av bestämmelser ett relativt abrupt slut redan efter dryga halvtimmen.
Jag vet inte om Jonathan hade en tanke med sitt ordval, men när han tackade publiken med orden ”tack för att ni stod här och lyssnade” kändes det lite väl talande.