När Örebro jazz- och blues club avslutade vårsäsongen i tisdags var det med en gammal örebroare vid pianot. Lars Jansson är ju född och uppvuxen här men sedan många år göteborgare. Han tas dock alltid emot med öppna armar när han återvänder hit, så också i tisdags.

Den här gången hade han sin son Paul Svanberg med på trummor och en yngre dansk kontrabasist; Thomas Fonnesbaek. Den här trion visade sig vara väldigt väl samspelad, väldigt lyhörd för varandra. Dessutom hade de väldigt roligt när de spelade och det smittade genast av sig på oss i publiken.

Lars Jansson, med en 35 år i yrket, månar om sina unga medmusiker, låter dem ta plats. Det är härligt med en jazzmusiker med sådan trygghet, sådant självförtroende. Han vet precis hur han ska backa upp dem musikaliskt – dekorera med ett ackord här och där.

Trion spelar en lätt, elegant jazz men med en tungt driv, ett flöde med självklar rytm och groove utan stora åthävor. De rör sig utan någon som helst svårighet mellan svettig intensitet och coola ballader, hela tiden tajta, uppmärksamma på alla skiftningar från medmusikernas instrument. Det blir aldrig tråkigt.

Musiken denna kväll var en blandning av jazzstandards och Lars Janssons egna kompositioner. ”Every-thing I love” av Cole Porter spelas ljuvligt, passar så väl i den här trions händer.
Före pausen spelades ett eget stycke – ”Latour”. Lars Jansson smyger ofta i gång sina egna kompositioner men efter någon minut märker man att pulsen och intensiteten stiger. Ingen ska behöva sitta och somna.

Lars Janssons fingrar rullar över tangenterna, Pauls trummor puffar och pustar på som ett lok i full fart bakom honom. Och basisten. Han är grym! Sprudlar av spelglädje och har en underbar uttrycksförmåga som verkligen fångar publiken. Spelar inspirerat hela tiden med blicken fixerad vid Lars på andra sidan flygeln.

Det är fantastiskt hur den här trion kan driva upp en sådan puls tillsammans. De är som hoplimmade och har så kul och det smittar av sig på oss. Publiken vid borden och längs väggarna ser alldeles lycklig ut.
Det här är en sådan trio som man kan släppa ned var som helst i världen, på vilken jazzklubb som helst och publiken skulle smälta. Sådan känsla, sådan professionalism.