Duons första set på Clarion bjöd på ordglada låtar. En sorts Povel Ramel-krokiga men absolut egna och mycket originella sånger som överraskade och gjorde mig nyfiken.
Sen var det dags för det ”tunga artilleriet” Kenny Håkansson på akustisk gitarr som ackompanjerade Thorsten Flinck. Torsten hade valt visor med krav på utlevelse och med stort utrymme för dynamik.

Ljudanläggningen var kanske inte helt rätt för uppgiften, mycket försvann för att mitt i låten skällande dyka upp, ibland med ett omotiverat reverb.
Första delen gungade på utan att sångare och gitarrist riktigt fick fatt på varandra över stålsträngarnas skorrande och Flinck kämpade sig tappert igenom både Buffy Sainte-Maries gamla ”Universal Soldier” och allsångsklassikern ”The Boxer”.

Själfullt och koncentrerat men knappast särskilt gripande. Thorsten lyckades lägga vikten vid sångerna och undvek klokt nog att prata sönder låtarna. Heder!
Efter 25 minuters paus var de två på scenen igen. Efter att en cider hade beställts i baren genom högtalaranläggningen var det dags för Thorsten Flinck att möta idolen Björn Afzelius musik stödd av sin proggraggige gitarrist, Kenny Håkansson.
Och nu började gnistorna slå. Och glöden höll sig genom Evert Taube och Dan Andersson även om det sprakade mer av känsla än av musikalitet.

I slutnumret ”Jag är inte sjuk” av Afzelius bär plötsligt både känsla och röst och gitarren väver sig genialt ut genom den dunkande tvåtakten. Jodå, han kan Flinck fast det krävdes nästan hela konserten att hitta rätt. Med den erfarne gitarristen i ryggen blir han oslagbar.

När Flinck dessutom bjöd på ett extranummer, en strålande, helgjuten recitation av Kent Anderssons dikt om skulptören Michelangelos ofärdiga marmorslavar var träffen klockren och jag kunde lycklig cykla hem i vårkvällen.