Musikmagasinet Novell har slutligen lanserat den i somliga kretsar redan rikligt diskuterade nollnolltalet.se.
Så enkelt som det låter, faktiskt; ganska många människor (till stor del, om jag känner igen namnen korrekt, förhållandevis eller uppenbart vita svenskar inom mediabranschen, alla uppvuxna i medelklasshem) har gjort var sin det-här-var-de-100-bästa-låtarna-under-oo-talet-lista, och det som nu i bloggpostform en efter en ploppar ut på hemsidan är den sammantagna listan. 

Hittills har Kim Nordberg och Hanna Fahl skrivit om Michael Jacksons högst ordinära ”You rock my world” respektive Milkys irriterande sockriga ”Be my world”.
Jag kommer inte att följa den här listan ens som ett skämt. Och jag kommer att skratta till lite försynt när någon visar mig – när listan väl är fullbordad – att den finns att finna nedladdningsbar som torrentfil åt människor som känner att det här med magasinet Novells syn på de tio senaste årens musik är något att gräva djupare i.
Relationen mellan fildelning och journalist­kollektivs sammanfattade listor över ”bra” musik är ju som bekant något som väldigt få verkar vara särskilt intresserade av att prata om.

Sedan länge har jag slutat räkna antalet gånger jag suttit framför en nyhetstext som förklarat att det här med uppbyggda strukturer kring försäljning av fåtalet artister till stora massor är något som kommer att försvinna över tid.
Ingenting i verkligheten tyder på att det där är riktigt sant, mest med tanke på att gamla instanser fortsätter att ha en så stor makt över vad som faktiskt får synas eller höras.
Det finns ett simpelt test att göra: ring en liveklubb och försök boka in i stort sett samma popband, där det ena bandet haft en hyfsat friskt roterande singel på P3 och det andra bandet än så länge bara nått viss mp3-bloggstatus.
Din gissning innan stämmer, förstås. Att stå för sin egen övertygelse och smak är svårt och kräver merjobb i form av smartare marknadsföring, att tryggt förlita sig på att någon annan redan hittat det du behöver är betydligt enklare.
Adderar du så P3-rotationen med visst genomslag i den gravt amerikanska tidningen Pitchfork-smittade svenska musikpressen och kritikerkåren, är plötsligt allt det där evangeliska pratet om fri spridning inte lika fritt längre.

Att summera och sammanfatta är inte bara tråkigt och onödigt katalogiserande, det är dessutom unket nostalgiskt och tidskrävande.
För det pågår någonting just nu där ute, och det som är just nu är avsevärt mycket intressantare än igår, och med hela världens samlade musikbibliotek bara ett knapptryck bort känns listning och sortering som en uppgift vi kan ge bort till, ja, biblioteksbesökarna själva?
Jag kan förstå varför vi inom dags- och kvällspress valt att fortsatt bedriva den musikbevakning vi gör. Men när våra musiktidningar och etablerade webbplattformar är styltigt konservativa, då har den svenska musikjournalistiken djupare problem än den själv förstår.
Någon behöver chocka på riktigt. Det är dags nu.