Den amerikanska populärkulturen har horder av stjärnor.
Länge var ingen av dem svart – åtminstone inte de riktigt stora.
Man kunde sin Marilyn Monroe, sin Frank Sinatra, sin Elvis Presley; sitt Eagles eller sitt Bee Gees, men en svart superstjärna var otänkbart. Ingen svart musiker kunde väl slå genom barriären och bli världens bäst säljande artist?
”Thriller” ändrade för alltid den villfarelsen. Den livliga lilla Jackson-krabaten som sjungit på Jackson 5:s ”I want you back” och ”ABC” hade skjutit i höjden och la grunden för det som skulle komma att bli den största, mest banbrytande popkarriären. Ingen har sålt fler skivor än Michael Jackson. Ingen har haft samma enorma inverkan på det vi kallar för populärkultur.
Natten mellan torsdag och fredag svensk tid tog karriären slut.
Michael Jackson är död, och jag kommer på mig själv med tårar i ögonen.

En av mina absoluta favoritskådespelare, Ethan Suplee, gjorde en Twitterpost igår där han skrev ”RIP Mike, your music will be missed...I never felt threatened, I only have daughters”.
Givetvis kändes det lite osmakligt. Men osmakligt och rått är oftast också väldigt kul.
Det Ethan Suplee skrev säger också en hel del om Michael Jackson som person: det är inget gudaförklarat helgon som dött (det skulle ha låtit annorlunda idag om, säg, Paul McCartney checkat ut). Jacksons privatliv, de bisarra papparazzibilderna och alla anklagelser mot hans person är – för väldigt många – större än musiken han gjorde.
Och, visst – Jackson har, musikaliskt, inte varit relevant sedan mitten av nittiotalet. var han på väg mot en comeback? Kunde hans kommande världsturné bli bejublad, ett slags manifest för vad som faktiskt varit kärnverksamheten i hans enorma framgång? Nu får vi aldrig veta.

I The Guardian läser jag Richard Williams text om Michael Jackson. Han beskriver hur Jackson 5 kommer till London i början av 70-talet, och hur de äldre bröderna i gruppen är duktiga på att göra press och PR eftersom de visste vad det kunde betyda.
”Michael, however, sat by himself with a pencil and a puzzle book. When he was approached, he lifted his face and confronted his questioner with a pair of huge brown eyes that gave nothing away. Already, he was in his own world”, skriver Williams.
En blyertspenna och en lekbok. Barnet som aldrig fick en barndom, stjärnan som var en stjärna samtidigt som alla andra gick i lågstadiet. Drillandet i Tamla Motowns skola var det som utvecklade Jacksons enorma potential, men det var också vad som gjorde honom emotionellt handikappad i hela vuxenlivet.

Och vad ska jag säga? Hur ska jag sammanfatta Michael Jacksons karriär? Han var en gåta som aldrig blev löst, men också ett geni som förlöstes mycket tidigt, ett geni som förgyllde en hel värld. Kompromisslös och briljant. En pionjär som inte bara förändrade pophistorien, han förändrade själva sättet vi såg på popstjärnor.
Nu lyssnar jag för tjugonde gången i rad på Jackson 5:s ”I’ll be there”.
Och det brister för mig igen. Den lilla pojken fick aldrig växa upp.