Det var nog Tobias som först sa det vi alla tänkte; ”är det inte lite glest med folk här?”.
Jag var så glad att få komma till Småland, till Hultsfred och till ett väloljat maskineri, en institution som det är lätt att irritera sig på men som, när man väl är på plats här nere, är som en kär gammal vän.
För man kan göra vad man vill i Borlänge, i Stockholm och i Göteborg, men det är bara i Hultsfred som vi har vår egen, mindre version av Glastonbury eller Roskilde.
Ett svenskt musikliv utan Hultsfred vore ett musikliv utan historia. Det finns komplement och alternativ, men bara ett original.
Så läser vi nyheten att det inte ens är 22 000 biljetter sålda, och plötsligt är årets upplaga av Hultsfredsfestivalen lite grand av en ödesvariant. Går det dåligt i år, finns då festivalen kvar 2010?
Jag är tveksam, men mycket glad om jag har fel.

Festivalerna som kulturform är fortfarande uppskattade, kanske till och med mer än någonsin. Men strömlinjeformningen är också mycket uppenbar; hårdrar man det bara en liten aning finns det ett argument att samma något större svenska artister uppträder på alla de större svenska festivalerna.
Var finns alternativen? Hur står man ut?
Vi behöver inte fler brett kommunicerande festivaler, vi behöver färre. Och de redan etablerade måste ringa in sin kärnverksamhet och förvalta den, alternativet är att marknaden mättas. Jag tror att alla skulle skriva under på det här, men att ringa in ett problem är en helt annan sak än att också förändra en attityd och ett arbetssätt.

Hultsfredsfestivalens 2000-tal är år av ambivalens. Själva själen, eller kärnverksamheten om ni så vill, har stått tillbaka för ett nästan nervöst chanstagande och försök att sikta på en bredare publik.
För Hultsfred är det helt fel väg att gå, som tidigare marknadsledande och själva definitionen av sommar- och branschfest (några av 90-talets upplagor – framför allt 1994 och 1997 – är direkt legendariska) borde Hultsfred leda och låta andra följa.
Ändå känns Hultsfreds artistbokningar senaste åren så ofräscha och tråkiga. Way out West i Göteborg verkade märka det och står numera för de piggaste bokningarna. Och i Stockholm har Where the Actions is gått in och plockat en rad band som Hultsfred ville ha.
Och givetvis får de göra det, och givetvis ska de om de kan.

Men väl här nere i Småland för första gången på fyra år kan jag inte annat än bli konservativ och nostalgisk, och hoppas på en renässans för Hultsfredsfestivalen. Ringar föreningen Rockparty bara in sin kärnverksamhet och vinner kriget om de bästa banden, då behöver de heller inte oroa sig för andra.
För då leder de återigen utvecklingen, stabilt stående på den kunnigaste, mest anrika grunden av alla.