Fullständig uppmärksamhet och excellens i alla led – där är två ledfraser som inom popmusik är så sällsynta att de, när de väl dyker upp och används korrekt, slår oss med häpnad.
Michael Jackson perfektionerade de här två förhållningssätten. Minns ni halvtiden i Super Bowl 1993? När han katapultar upp sig själv på scen och står bergfast i militärpose framför en publik som briserar av förväntansfull idoldyrkan?
Samma grej med Freddie Mercury. Som estradör, posör och genomkarismatisk sångare i Queen lyfte han gruppens livespelningar till nivåer av masspsykos. Han visste var publiken var, och han visste hur de kunde kontrolleras.
När jag såg tillrättalagda, direkt försynta The Killers besöka Hultsfredsfestivalen undrade jag vad de egentligen höll på med. Tillfället att ge oss en upplevelse för livet, en genuin chans att påverka, försvann i sekunden de spelade singelhiten ”Human” för andra gången under samma kväll.

Vänder vi i stället blickarna mot spelbranschen är excellens i alla led och förtroendet i publikens fullständiga uppmärksamhet rörande den egna produkten varje framgångsrik spelutvecklares norm. Den engagerade kärnan i spelpubliken är större än den hos de riktigt engagerade musik­lyssnarna, och spelpublikens kärna är också snabbare att engagera sig och påverka.
En musiklyssnare nöjer sig med fem bra låtar av sammanlagt tio på sitt favoritbands nya album.
I en nu riktigt, riktigt lång forumtråd har jag och en gedigen samling die hard-”NHL 09”-fans roat oss med att exponera och förlöjliga de smått bisarra spelarbyten som de datorstyrda motståndarlagen ägnar sig åt när man spelar dynastiläget. Något säger mig att Electronic Arts (som utvecklar ”NHL”-serien) läser det vi skriver, och justerar inför kommande ”NHL 10”.
Få om ens några popartister skulle släppa sin prestige och göra samma sak inför nästa albumrelease.

Något som också hjälpt spelbranschen är att den tar sig framåt i takt med en enormt expansiv teknik­utveckling. Nybyggarlustan märks, och kreativiteten följer efter. Just teknikutvecklingen ligger dessutom bakom att Lucasarts nu släpper en uppdaterad och förfinad version av pionjärspelet ”The secret of Monkey Island”. Man har lagt till röster, förfinat grafiken och förbättrat ljudet.
Det känns litegrann som när första tre ”Star Wars”-filmerna kom i nyversion: en del av min barndom är restaurerad och förbättrad, och jag kan vältra mig ohämmat i nostalgi utan att för en stund känna mig smutsig. Spelet är 19 år gammalt, men redan då genomsyrades Lucasarts titlar av just excellens i alla led, och sedermera vetskapen om att deras publik gav dem fullständig uppmärksamhet. Att se spelet igen och gräva sig ner i den hela tiden ohämmat skojiga storyn är en av årets största poppulärkulturella upplevelser.
Och precis som med Michael Jackson på Super Bowl, Freddie Mercury på Wembley 1986, eller när Amy Poehler och Tina Fey inför det amerikanska presidentvalet levererade sin intervju-remake mellan Sarah Palin och Katie Couric är ”The secret of Monkey Island: Special edition” indränkt i den instintiva väldoften av komplett kvalitet.
Nöj dig aldrig med mindre än perfektionism.