Bortser man från fåtalet riktigt stora artister finns det ingen musiker och inget skivbolag som kan trygga sin ekonomi genom att sälja skivor eller låtar digitalt.
Då kan musikbranschen – som den i dagarna gjorde när den proklamerade att den digitala försäljningen ökat med 57 procent jämfört med samma period förra året – hävda det expansiva och viktiga i att musikfiler säljs, det kommer fortfarande inte förändra något i sak: försäljningen av digital musik är, i dagsläget, ett luftslott.
Och i de egna leden knorras det irriterat. Eminem stämde tidigare i år Universal på flera miljoner i uteblivna royalties, allting kopplat till att det existerar skillnader i produktionen bakom fysisk och digital försäljning (skillnader som inte erkänts i avtalen mellan artist och skivbolag).

Låt mig också återanvända två citat här (som gick i en artikel jag skrev i NA för några månader sedan). Skivbolagets Hybris chef Mattias Lövkvist sa i en intervju till Panda Magazine: ”vi låg etta med Juvelens ep i flera veckor på Klicktrack. Det rör sig om mindre än 2 000 spänn i försäljningsintäkter”. Anders Damberg, ägare till skivbutiken Najz Prajz i Örebro, säger ”Att säga att digital försäljning ökat är som att säga att vinylförsäljningen ökat med 100 procent – 100 procent på ingenting är fortfarande ingenting. Säg att man haft en låtförsäljning som ökat med 100 procent. Sålde man en låt förra året, jaha, då säljer man två låtar i år, då”
Kom även ihåg att a) endast så lite som en tiondel av den totala, svenska musikförsäljningen under 2008 rörde den digitala varianten, och att b) variablerna är för många för att tala om digital försäljning i enkla termer.

Inte ens Chris Andersons teori om den långa svansen är fullt användbar. Som rapporterades i vintras sålde så många som 80 procent av alla låtar ute för digital försäljning inte alls. Och 80 procent av pengarna som spenderats på de 20 procent som faktiskt sålde gick till endast 52 000 låtar.
Så vad är det då som säljer?
– Michael Jackson. Det finns ingen som slår honom, säger Robert Gustavsson på nätmusikföretaget Inprodicon till P 3.
Behovet av storstjärnor verkar onekligen inte ha mattats, trots valfriheten att köpa precis vad du vill när du vill.

Vad som däremot fascinerar mig mest av allt är att digital spridning, åtminstone sett ur en potentiell synvinkel, vida skiljer sig från de olika möjligheterna försäljning av skivor fäst på fysiska objekt erbjuder.
Ändå hanterar man digital försäljning på exakt samma sätt som tidigare; bolagen kontrollerar musiken och säljer den till en affär som i sin tur säljer den till konsumenterna. Samtidigt lägger samma skivbolag ner enorma summor på att försöka åtala, förbjuda eller sabotera alla program där spridningen av digital musik sker i smidiga lösningar som tagits fram av konsumenterna själva.
Hur de senaste tio årens ökning av digital försäljning sett ut om skivindustrin valt att samarbeta med Napster snarare än tvärtom kan vi tyvärr bara gissa oss till.