Halvsju på torsdagmorgon kom den matta neongula bussen till Örebro och Stora Hotellet. Nio timmar senare har bussen flyttat sig över Svartån och platsen är nu Frimurarholmen.
För sex män i åldrarna 20-47 år är det dags för ännu ett arbetspass som kommer att sluta några timmar efter midnatt.
Det är så livet för medlemmarna i dansbandet Larz-Kristerz numer ser ut. Efter succén och segern i SVT:s ”Dansbandskampen” är livet sig inte likt.
– Det är jag och Kent som har kvar våra gamla jobb, säger Mikael ”Micke” Eriksson, trummis och kapellmästare. Men så har jag också ett dataföretag med min bror och han samt våra anställda backar upp när jag försvinner på spelningar.
– Den största förändringen för mig är att jag fått jobb, säger ”minstingen” i bandet och basisten, Morgan Korsmoe.
Morgan gick ut gymnasiet förra året och drygt ett halvår senare arbetar han heltid som musiker. Tillsammans med pappa Trond och svärfar Kent Lindén är de halva bandet. Till råga på allt är flickvännen Malin med på spelningarna sedan januari. Hon sköter försäljningen av Larz-Krister-prylar, allt från t-shirts till affischer.
– Jag var tveksam till det här att kränga prylar. Jag har inget emot att sälja kaffe och sånt, men prylar? Nej, berättar hon.
Men Malin provade i alla fall och det visade sig att försäljning av Larz-Kristerz-märkta föremål var precis som att sälja kaffe.
Varken Malins eller bandmedlemmarnas liv har något glamoröst över sig. Det mesta handlar om att frakta sig i buss kors och tvärs över landet och på varje stopp packa upp, montera, soundchecka, montera ner och packa ihop.
– Det roliga har vi mellan nio och ett, säger Micke. Timmarna vi spelar, de är värda allt tungt arbete.

Till Frimis kom alla utom Peter Larsson vid halv fyra på eftermiddagen. Då var det bara att sätta på sig arbetshandskarna och börja bära, skjuta och rulla lådor med högtalare och instrument från bussen upp på scenen vid dansgolvet. Från den småvarma majsolen utanför in till en klassiskt lätt rök- och alkoholimpregnerad krogmiljö.
– Det är en skarp kontrast till spelningen på onsdagskvällen, säger Micke. Då spelade vi på Örsåsa loge i Småland. Där var det luftigt och friskt, om än dammigt.
En timme senare kommer Peter promenerande över bron från Norra Strandgatan. Han kommer i sällskap med en äldre dam med rollator. Damen är Ulla Englund och hans faster.
– Jag och en väninna fick syn på bussen när vi var ute och gick, berättar Ulla. Jag blev så överraskad för jag trodde att Larz-Kristerz skulle komma först nästa vecka till Örebro.
Att spela i Örebro är alldeles nytt. Premiär helt enkelt och många förköpsbiljetter sålda. För efter den mediala uppmärksamheten i ”Dansbandskampen” drar bandet fulla hus vart det än uppträder.
– Folk blir glada av att se oss, säger Morgan. Vi spelar med glimten i ögat och det är alltid 100 procent live.
– Vi gör också det här för att det är så kul, säger Micke. Den dagen den inte längre är kul, då lägger Larz-Kristerz av.
– Jag kan säga att så roligt som jag har det nu, det har jag aldrig tidigare haft i mitt liv, förklarar Morgan.

Hyllningen till 70-talets dansband och spelglädjen är också det som får Marie-Louise Hallberg och Rolf Renvall att följa Larz-Kristerz spelningar. Paret bor i Eskilstuna och har tillsammans sett bandet sex gånger och fler spelningar lär det bli. Redan på fredagen (läs i dag) är Marie-Louise och Rolf i Rättvik och nästa vecka är det dags för Mariestad.
– För att vara säkra på att komma in ikväll här på Frimis, fick vi åka en extra vända till Örebro för att köpa biljetter, skrattar Marie-Louise. Det blev 16 mil för bara biljetterna.
I varsin svart t-shirt med Larz-Kristerz namn i gult på bröstet stod de från start framför scenen och gungade till takt till musiken. Precis som alla andra på det lilla dansgolvet.