Mitt liv hade varit så mycket enklare om jag var hårdrockare.
Dum som jag var tretton år gammal i Kumla valde jag indiepop, den verkligen mest anemiska och fånigaste, mest trendkänsliga och överlägset mest otrogna musikgenren som finns. Genren där ett band som faktiskt ville synas och ville ha ett fint skivkontrakt kallades för sell out.
Du hade inte kunnat göra Indieallsvenskan av två skäl; (1) namnet hade inte gått att göra lika roligt som Metallsvenskan och (2) ingen skulle dyka upp. I alla fall inte om det – som det också gjorde på Behrn arena i går – innebar att man skulle sitta i på läktaren och sjunga fotbollskörer ihop med andra ledda av en speaker.

Hårdrockens själva kultur är en förutsättning för att ett arrangemang som Metallsvenskan blev så lyckat som det ändå var. Vi uppskattade det till 1500 personer på läktarna, många ditresta. Ryktet säger att det kanske till och med var så många som 3 000 personer där.
Som om att det är helt självklart att dyker hårdrockens storheter upp (In Flames, Sabaton, Dark Tranquility, Bullet, The Haunted med flera) då kommer också publiken.
Flest fans hade Sabaton, som ett slags hårdrockens AIK med stor supporterskara utanför hemorten. Minst förberedda var skojfriska Bullet, som – vilket ni kan se på bilderna ovan – spelade i skinnjackor och tajta byxor.

Bäst var faktiskt lokala Örebro United med medlemmar från bland andra Millencolin, The Peepshows, Path of no Return och The Spitts i laget. Efter en knackig inledning där de förlorade med 0-2 mot FC Glenn (mestadels medlemmar från In Flames) vann de resterande matcher och kunde, mycket tack vare assistans från före detta Menyredaktören och Inter Milan-proffset Martin Bengtsson, plocka hem vinnarpokalen efter finalvinsten.

Idén till Metallsvenskan är mycket enkel. Janne Larsson på Aska Productions säger att han fick den förra våren, som av en händelse.
Ett år senare får Örebro ett arrangemang som är en heldag från Behrn arena via Conventum till avslutningen inne på övervåningen på Strömpis.
Det vi såg i går på Behrn arena är lika mycket en manifestation för en förträffligt skojig musikkultur, som en ståtlig uppvisning i hur smarta musikarrangörer blir till god reklam för Örebro som stad.
Vi blev aldrig P3 Popstad.
Men om radiokanalen vill skjuta liv i projektet igen och omforma det till P3 Rockstad borde vi stå först i kön. Bevisligen är vi ju i alla fall bättre än Göteborg i fotboll.
Bara en sån sak.