Det är i det kluriga som världen blir hudlöst synlig i Jim Axéns bilder på Konstfrämjandet.
En del konstutövare finkallibrerar ett medium hela livet – skulptur, måleri, installationskonst. Andra finkallibrerar sitt skärskådande istället genom sättet att gestalta, att osäkra och försöka spräcka den där hinnan av förblindande invandhet.
För att verkligen finna rätt väg använder man sig av hela spektrumet av tekniker och medier: skulptur, måleri, fotografi, collage och installation.

Jim Axén är en sådan konstnär. Född 1945 var han efter konsthögskolan aktiv redan på 70-talet. En stormig tid där politiska tilltal dominerade över mycket annat. Tidningen Puss med namn som Lars Hillersberg, Carl-Johan De Geer och andra, gjorde samtiden osäker och mångtydig genom provocerande konstverk. Den där tidstypiska värdenihilismen för att slå hål på förljugenhet och maktens illusionsmakeri, har Jim Axén fortsatt att arbeta med i sin konst. Han är en sorts tidig Jan Stenmark och har en generationsfrände i Christer Temptander. Han är stundtals mycket vass, ibland mera putslustig eller bara klåfingrig rabulist i konsthistoriens skräpkammare. I utställningen på Konstfrämjandet visar han främst fotografi, manipulerad fotografi och bildcollage.

Världen är om man skärskådar den i alla dess märkliga uppenbarelser, både galen och skön, inkonsekvent och lysande rätlinjig, ond och strålande god. All denna motstridighet genomsyrar hans bildvärld.
Hur än konsten formeras handlar det ytterst om att Se. I en bildkonstnärs fall att även förbli seende, ständigt nyfiken och med avklarnad blick.

Även om Jim Axén ibland känns lite svajig just i slutresultatet av det han gör, är hans blick fortfarande skarp och skärskådande. Han ser anomalierna, de slumpartade tecknen på styrande strukturer, de symboliska tillfälligheterna som beskriver en företeelse, ett politiskt tillstånd eller varför inte ett mentalt.
Ekon av folkhemmet, dess svåra sönderfall och allas vår färd in i du sköna nya värld, går att upptäcka i hans fotomontage, och i de ”motträiga” collagen.
Det är ofta roande eller absurda bilder, ibland med en fördröjning som faktiskt förhöjer bildkraften med ett aha! när de löser ut. Blicken klarnar och Jim Axén framstår som samtidsnarren. Han får oss att se djupt in i vanligheten och den förefaller både ny, gammal och ganska burlesk. Det är då han är som bäst.

Världen blir kanske inte bättre av ett skratt, men mera uthärdlig. Det räcker långt och det håller Jim Axéns bildvärld flytande i en tid när genresystemet är bankrutt.
Konstfrämjandet kallar hans konst postsurrealistisk. Jag blir inte riktigt klok på vad det skulle betyda. Vad kom efter surrealismen? Hans bildvärld är nog fortfarande i modernistisk skepnad och flertalet av bilderna skulle mycket väl passa i en tidning som Puss om den skulle återuppstå.

En frän politisk blick färgar i grunden allt han gör. Den är politisk i meningen sunt kritisk till det vi kallar verkligheten. Han vet hur den skall återrapporteras till oss som gärna försjunker i bilder som renodlat, eller knöcklat till, de där teflonklara självklarheter vi så lättjefullt grupperar omkring oss i våra liv för att åtminstone inbilla oss att den blir lite tryggare och begripligare.