Alice Howland, professor i psykologi vid Harvard, befinner sig mitt i karriären när hon börjar ana att någonting inte står rätt till med hennes minne. Det är små misstag, men de oroar henne. Ord faller bort. En gång under sin dagliga löprunda känner hon plötsligt inte igen sig i sina välbekanta kvarter där hon alltid brukar springa.
Hon närmar sig femtio och försöker först resonera bort det med att det kan vara klimakteriebesvär. Men hon beställer ändå tid hos sin läkare för en konsultation.
Alice får bekräftelse på att det hon hemligen fruktat är sant.

Hon får diagnosen tidig Alzheimer. Hennes värld rasar samman. Fienden i nervcellerna angriper det hon alltid varit mest stolt över, hennes lysande intellekt.
Lisa Genova, själv forskare i neuropsykologi vid Harvard och mycket engagerad i Alzheimerfrågor, har i boken ”Fortfarande Alice” skildrat en period som sträcker sig över två år, från september 2003 till september 2005, då Alice inte längre minns sina barns namn eller vet var hon befinner sig.
Det är en skakande läsning. Alice i boken är fullt klar över vad som kommer att hända med henne. Genom att välja henne som huvudperson gestaltar författaren inte bara den mänskliga krisen, hon har också den vetenskapliga grunden inbyggd i handlingen.

Alices man är även han forskare och han intar en förnekande position. Han söker efter halmstrån där Alice själv redan vet att ingen hjälp finns.
Resonemangen om bromsmediciner kontra jämförande studier med försökspreparat och placebo, om ärftlighet och gentest, kommer naturligt in i handlingen, med de etiska problemställningar det innebär. Men det boken skildrar är framför allt kaoset och tragiken för den sjuke, och det är lika för alla oavsett vem det drabbar.

Förlusten av det egna jaget, bit för bit, medvetenheten om att det sker, omgivningens reaktioner, ensamheten som griper allt djupare in i livet, depressionen och kampen för mänsklig värdighet, allt detta är i stort sett gemensamt för alla Alzheimerpatienter. Lisa Genova beskriver det, liksom de anhörigas svåra situation, med värme och medkänsla.

Eftersom Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen, som oftast drabbar personer över 65 år men även kan debutera tidigare, är detta en angelägen bok för alla som vill förstå och fördjupa sina insikter.
Boken kan kännas skrämmande, för sjukdomens obeveklighet, men den är ändå trösterik. Djupt därinne i jagets labyrinter, innesluten i sin förvirring och glömska, är Alice, trots allt: ”fortfarande Alice”.
Jag rekommenerar boken å det varmaste, både till läsare i allmänhet och till dem som arbetar inom vården och kommer i kontakt med Alzheimerpatienter.