Vad gör en roman oupphörligt intressant? Inte så att man säger ”intressant” med en viss distans. Nej, jag menar intressant därför att den berör, därför att det som berättas har så många plan, därför att författaren kan skapa spänning, och lust hos läsaren att fortsätta allt djupare in i boken.

Sigrid Combüchen kommer nu med sin elfte bok, romanen ”Spill”, som hon givit undertiteln ”En damroman”. Berättelsen börjar med ett brev som författaren Sigrid Combüchen, bosatt i Lund, får av en äldre kvinna. Det är i mitten av 90-talet. Kvinnan Hedwig – Hedda – Langmark har när hon läste en tidigare roman av Combüchen känt igen ett foto. Bilden beskrivs ingående i boken och med sådan detaljrikedom att hon är säker på att dess tid är 1930-talet och att det är hennes familj som står där.
De bägge kvinnorna börjar skriva till varandra, först om huset i Professorstaden i Lund, där bilden är tagen, om trädgårdar och människor. Men cirklarna vidgas, fler dras in i berättelsen, som växer organiskt, folk vandrar in och blir kvar. Det är ett sätt att berätta som liknar ett samtal. Det finns en generositet i det som är som slumpens, fastän lättheten är resultatet av långsamt, mödosamt arbete, mängder med avvägningar, timmar bland föremål, artiklar, böcker för att finna material.

”Spill” är berättelsen om Hedda Langmarks liv så som romanfiguren själv skriver om det i breven och så som författaren ser det mellan raderna. ”Spill” är också en berättelse om en författare som heter ”Sigrid Combüchen”. Hon lever och verkar i Lund och blir bekant med Hedda Langmark – ja, man kan nästan spåra en slags borgesk labyrint med spegelsalar som växer inuti spegelsalar men som egentligen är en form av noggrant registrerad realism.

”Spill” är dessutom en essä om att skriva, om vad det innebär att vara författare. Detta är den på samma sätt som den är en roman om att försöka hantera och komma till rätta med livet: genom att driva ett växelspel mellan att gestalta och resonera. Och det är bland annat detta som skapar en sådan spänning i boken, att vi som läsare ser och mer eller mindre deltar i både skapelsearbetet.
Berättelsen växer fram medan vi läser den och livet, Heddas liv, växer fram medan hon själv, som åldrad kvinna, berättar om och våndas över det.

Vårt liv innehåller så mycket, skönhet och förfärliga ting, ljus och svärta och det är sällan vi själva ser klart vad som egentligen hänt i våra egna liv, kanske inte ens ser någon mening med det.
Men vi frågar oupphörligt efter en sådan och vi kämpar för att våra liv ska belysas av ljuset från det meningsfulla. Ömsint, syrlig, varierad, skarpsynt, gripande och mer därtill – romanen ”Spill” är en oerhört fin skildring av denna kamp.