Vad är våra minnen? En lång ström av bilder drar ständigt genom sinnet när vi är vakna, när vi ligger i halvslummer, de är skärvor i drömmen. De plågar och tröstar, man kan le åt ett leende för länge sedan, och i nästa stund grimasera över något obehagligt.
Allt finns kvar, anteckningar i dagböcker, brev eller enkelt lagrade i kroppens minnesbankar – inget kan göras ogjort och det som varit har varit. Och ser vi tillbaka på våra liv finner vi oändliga rikedomar, alla olika beroende på erfarenheter.

Per Wästberg har under lång tid, ända sedan han som tonåring 1949 debuterade med romanen ”Pojke med såpbubblor” tillhört de främsta av våra berättare och stilister.
Sedan dess har han utvecklat ett stort författarskap – romaner, artiklar, fackböcker, dikter – han är en framstående Afrikakännare, verkade under apartheidtiden länge för Sydafrikas svarta majoritet, han är ledamot av Svenska Akademien.
Han har självfallet mycket att berätta, såväl sådant som tillhör offentligheten, som sådant ett väl levt privatliv med noggrann dagboksföring erbjuder.

Två tidigare memoarböcker, ”De hemliga rummen” (2006) och ”Vägarna till Afrika” (2008), skildrar tiden från 1933 till 1965. ”Hemma i världen. En memoar” (1966 – 1980) som nu kommer ut är en bok som visar på ett aldrig sinande engagemang för frihet och integritet, ett djupt intresse för människor och för människan som sådan, hennes fallenhet för formidabel storhet och för djupaste låghet och uselhet.
Man får här bilden av en man som gläds åt litteraturen och åt att skapa, som förfäras över orättvisor och som likaväl kan befinna sig på internationella kongresser som i någon källarlokal för att frankera brev till olika makthavare.
Men han är inget rö för vindarna, han väljer alltid integritetens och den fria tankens vägar, till exempel i umgänget med 60- och 70-talens vänstergrupperingar. Det finns hos Per Wästberg en hälsosam misstänsamhet mot det tvingande, samtidigt som han också alltid förmår se bortom det småaktigt inhemska.

När jag först började läsa ”Hemma i världen” hade jag lite svårt att orientera mig, men mycket snart klarnade bilden och jag ser denna berättelse om ett liv verkligen som ett fascinerande skådande i vatten: det förändrar sig, det blänker och gnistrar, det svartnar, förmörkas av moln och stråk av solsken draga över landskapet världen, det är allvar och komik, ett livets skådespel.
Hans minnen blir också mina, jag känner igen händelser sedan förr och jag kan lägga dem till mina egna bilder av världen och förtydliga mitt eget pussel.