Tio år gammal och livet är fullt av möjligheter. Ingen pubertet med svårhanterbara hormoner stör känslolivet. Det är fortfarande tillåtet att vara barnslig och att få leka.
Med en utforskares nyfikenhet och mod ska världen upptäckas och den aktningsvärda åldern på tio år gör att föräldrarna inte alltid måste hänga med som kungliga Säpo-vakter.
Då slår olyckan till och ett liv i koma i en vitklädd säng på sjukhuset blir konsekvensen.

Det händer Ann och Johan Nedergårds Johan. Han får vid ett besök i sin koja i skogen ett träd över sig. Ett träd som tappat sin normalitet efter den stora stormen.

När Åke Edwardsons nya bok med långa poetiska titeln ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem” inleds, har Johan legat medvetslös i några månader och hans föräldrar tar sig som i en dvala fram i vardagen.
Några dagliga rutiner håller dem uppe sida vid sida, men aldrig riktigt tillsammans. De sörjer på varsitt håll och på varsitt sätt och vakar samtidigt över sonen med ett aldrig sinande hopp om ett uppvaknande.

Deras liv är som en enda lång mardröm där resor bakåt i tiden blir välbehövliga pauser av flykt. Det är nästan outhärdligt svår läsning som tar tid. De plågor som kroniskt värker fram i Ann och Johan skildras pricksäkert i olidligt destruktiva replikskiften och i de nämnda tillbakablickarna i ett folkhems-Småland.

Åke Edwardson är fenomenal på att fortplanta känslotillstånd med enkla medel och hans stilistiska kompetens är odiskutabel. Att med den här kunskapen då angripa ett så vidrigt ämne gör boken till en både hemsk och läsvärd upplevelse.