Novellsamlingar är inte någon stark trend i dagens strömlinjeformade bokutbud. Novellens koncentrerade form ligger kanske för nära lyriken för att sälja, eller upplever man det så som Joyce, en av karaktärerna i novellen ”Skönlitterärt” – ur Alice Munros nya novellsamling ”För mycket lycka” – säger?
”… en novellsamling, ingen roman. Det i sig är en besvikelse. På något sätt förminskar det bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför dem.”

Men det handlar väl snarare om läsarens trygghet. I den breda episka prosan kan läsaren slå sig till ro och boa in sig. I novellen hoppar man på tåget i farten och resan slutar inte sällan överraskande.

Alice Munro själv saknar i varje fall verkligen inte författartyngd. Boken innehåller tio noveller, stramt skurna med mästarhand, och varje historia är en avslutad berättelse som lämnar efter sig ett vemodigt eko i sinnet. Mellanmänskliga relationer är det bärande temat i samtliga.
Alice Munro skapar pregnanta psykologiska porträtt med en botten av livserfarenhet som gör dem så helgjutna att man tycker sig ha mött dem personligen.

Starkast intryck gjorde dock titelnovellen, ”För mycket lycka”, på mig. Där avporträtteras den kvinnliga matematikern Sofia Kovalevsky, som levde och verkade under 1800-talets senare hälft, i kosmopolitiska miljöer ute i Europa.
Att vara kvinna, vetenskapsman och dessutom författare under den epoken var suspekt i alla läger.
Bilden av Sofia Kovalevsky är gripande, febrigt etsande sig fast, samtidigt som den förmedlar trotsig styrka och livsmod.