För några år sedan läste jag Oline Stigs novellsamling ”Ett familjeliv och nio andra”. Den gav mersmak. Oline Stig hade ett sätt att bjuda in läsaren, ett språk som slet in en i handlingen. Där fanns människor som det var lätt att läsa om men som det kanske hade varit svårt att gilla i verkliga livet.
Jag ville veta mer. Var det inte dags för den första romanen, undrade jag.
Nu har den kommit, ”Jupiters öga”, och den börjar på samma tilltalande sätt.

Där sitter Aksel och stirrar ut genom fönstret utan att egentligen se snöflingorna. Världen där utanför tillhör inte honom. Hur kan vi föresten gå omkring och vara så tvärsäkra på att den verkligen finns?
Det kallas alienation.
Huvudvärken sitter som ett järnband runt pannan. Han har fantiserat om sin egen begravning så många gånger att han är rejält trött på den.
Aksel Enebret är 24 år och drömmer om ett liv som trollkarl … eller konsertpianist … eller författare. Den unge Aksel lever i 20-talets Oslo och det sägs att han var son till den förste oäkte sonen till kung Oscar den förste.
Det är så berättelsen tar fart.
Aksel är Oline Stigs fiktive farfar. Så småningom träffar han Clara, den fiktiva farmodern. Och det är där jag till min förvåning hittar några formuleringar som jag inte hade förväntat mig i denna språklig rika bok. Floskler skulle man kunna kalla dem:
”När han såg in i hennes gröna ögon visste han att de var svaren på alla hans frågor.” Och: ”Det var ett leende som fick tiden att stanna”.
Hur har de hamnat där? Verkligheten är en sak, men i dikten blir det bara för mycket.

Det är Aksels och Claras gemensamma liv och deras mångfacetterade omgivning vi får följa från 20-talet och en bit in på åren för andra världskriget. Det är ett liv fyllt av många människor och många frågor. Varför gör man det man inte vill? Kan man vänja sig vid vad som helst? Hur formas en människas åsikter? Minns vi bara det vi vill minnas?
Vi vill så gärna hitta en förklaring. Oline Stig vill så gärna hitta en förklaring.
Oline Stig har rest till Oslo för att försöka reda ut historien som sina farföräldrar. Hur de levde och varför … varför! … de så småningom blev medlemmar i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling.

Det är romanens problem. En litterär berättelse med fiktiva delar går möj­ligen att handskas med. Men när det fiktiva och litterära varvas med författarens efterforskningar blir det problem.
Till slut känner jag mig inte hemma med någotdera. Det som började så lovande förvandlas efter hand till en rörig beskrivning, en varvning av frågor och halvhjärtade svar som bara är eventuella svar.
En renodlad litterär gestaltning hade engagerat mer. Var sanningen finns kanske ingen vet.