Först och främst måste några saker klargöras. ”Engångsligg” är inte chic-lit. Det som förvisso är en underskattad och på många vis missförstådd genre, har dock ingenting med Josefin Palmgrens debutroman att göra. Inte heller är det här litteratur med en agenda.
Det är inte en bok om unga tjejers sexualitet a lá Mian Lodalen. Det finns inga budskap här, ingen politik. Det här är heller inte skräplitteratur eller en renodlad ungdomsroman. Det här är något som kommit till i gränslandet mellan sociala mediers påverkan på text och språk och ett klassisk coming-of-age-koncept.

Klementin är 20 år, lever ett kringflackande liv i Stockholm och har en oavlönad praktikplats på en reklambyrå. Modern har ADHD och basen finns därför hos farmor och farfar, en relation som för övrigt är otroligt fint beskriven. Vardagen kantas av ensamhet, identitetsfrågor och en ständig jakt på bekräftelse.
Handlingen är ansträngd på sina håll och bär alla tecken på att komma från en författare som just passerat 20-strecket. Mognaden har bara inte hamnat där än. Palmgren kan dock skriva, det är inget snack om saken. Hon skildrar situationer på ett stundtals fantastiskt fint vis och ger språk och utrymme åt sådant som jag faktiskt inte läst förut.

Det är egentligen ingenting som är nytt med Palmgrens debutroman. Sex and the city började sändas 1998; tjejer har, om inte innan, pratat om sex på ett frispråkigt och opretentiöst sätt i populärkulturen sedan dess. Vi har vant oss. Eller?
Bara lanseringen kring ”Engångsligg” får mig att känna att vi egentligen inte har kommit någonstans. För hur kan en roman, som bygger på identitetssökande, cynism, alienation och svart verklighetsskildring, ens förväntas väcka särskild uppmärksamhet? Det här är egentligen något som gjorts länge. Fast, det så klart. Av män.