Om ett kvinnoöde från 1800-talets början, i västerbottniskt nybyggarland, handlar Anita Salomonssons nya roman. Det är ett relationsdrama, berättat på en livsklok och mycket vacker prosa, fri från de dramatiska effekter som temat kunde ha inbjudit till.
Snarare låter Anita Salomonsson läsaren följa sin huvudperson ner på djupet, till de personlighetsskikt där vi omärkligt manipulerar oss själva till handlingar som egentligen är oss främmande, där känslan vägleder och förståndet beläggs med munkavle. Där förändring äger rum.

Den uppseendeväckande vackra, tystlåtna och arbetsamma Margareta Johansdotter hushållar åt sin far och är nära att hamna på det så kallade glasberget: ”för lång, hade hon förstått, för stark och egensinnig” - när änklingen Nils Nilsson från Lubboträsk friar till henne.
Nils är betydligt äldre än hon, barnlös och något lytt, men han är en stillsam och vänlig man och Margareta följer honom till hans ställe uppe på skogen, som hans hustru.
Båda arbetar hårt för att skapa sig ett liv i de karga utmarkerna. Åren går. Men barnen kommer och vänder om. ”Herren gav och Herren tog, tänkte de, visste de, men vreds i maktlöshet och stum förtvivlan bort från varandra.”

Tystnaden växer mellan dem. Nils tröstar sig med brännvinet, han kommer inte längre till Margareta i sängen men går ibland till pigan, som inte säger nej. Margareta orkar inte bry sig om det. Hon undrar vad livet har för mening, när inte barnen får leva.
Och så en dag får de en ny granne; Stafträskarn, med granna benlindor, det var dem hon såg först när hon låg i rovlandet och gallrade, och ett leende som tog andan ur henne.
Historien är lika gammal som mänskligheten och den utspelar sig om och om igen, där behovet finns och tillfället yppar sig. Eftersom boken inleds med skildringen av rättegången mot Margareta och hennes älskare, för mordet på Nils Nilsson, vet vi vad som ska hända.

Men det annorlunda med Anita Salomonssons roman är att den inte slutar där. Den fortsätter och växer ut till en skildring av en botgörerskas vandring, av mänskligt nederlag och upprättelse.
Anita Salomonsson har i sina böcker en osentimental men varm människosyn, med särskild blick för de utanförstående, en blick som tränger rakt ner i hjärtat. Medmänsklighet kan uträtta underverk, även i det största mörker. Som Margareta börjar tänka i fängelset: ”Att kanhända var världen inte som hon trott. Översidan inte så grann och undersidan inte så usel!”

Till själva kärnan i en människas liv når vi dock aldrig, om hennes innersta motiv och sanning får omvärlden inget veta. Den hemligheten tar vi alla med oss i graven.
Så kan man kanske sammanfatta den gripande berättelsen om äktenskapsbryterskan från Lubboträsk.