Gunilla jobbar endast för att få pengar att resa och nu har hon dessutom blivit kär i en australier under senaste resan till Thailand.
Svenne vill arbeta med musik och har sökt jobb som ljudtekniker på Kungliga operan i Stockholm.
Anna-Greta kämpar på hemma för att stödja den arbetslöse maken samtidigt som hon flyr vardagen genom att teckna och måla.
Lennartsson garderar och dubbelgarderar sig ständigt för att inte avslöja sig i sin roll som arbetsledare.

Och Thabo vill egentligen bara bli respekterad för den han är och för de arbetsinsatser han gör på sin arbetsplats. Det här är bara några av de faktiskt olyckliga människorna som jobbar på bilfabriken i norra Sverige. Dessa olika människoöden har Maria Hamberg lagt stor möda och kraft på att skildra i sin nya roman ”Drömfabriken”. Temat är detsamma som i hennes första ”Greklandssommaren”: arbetarklass, industrimiljö och drömmar.
Med realistiska beskrivningar från fabriksgolvet, hemmiljöerna och hela jargongen låter Maria Hamberg oss få en inblick i 2000-talets industriella värld. En insyn som känns allt annat än modern och upplyst. Här fortsätter förtrycket av kvinnor och människor som en gång invandrat till landet.

Här görs det om för att besökarna (läs: kunderna) ska få gott intryck samt inte beblandas för mycket med de anställda på golvet. Här gäller i mångt och mycket djungelns och rövslickeriets lagar när det gäller att klättra i hierarkin och att skaffa sig förmåner.
Det är en oerhört krass och kylig värld där arbetarna försöker överleva genom att drömma sig bort. Drömmarna kan handla om alltifrån högsta vinsten på travet till ett nytt jobb. Allt är värt att drömma om så länge det för dem bort från den plats som inte bara producerar bilar utan också stereotypa roller på löpande band.

Maria Hamberg visar att villkoren för arbetarklassen i produktion inte nämnvärt förändrats sedan industrialism trädde in. De har bara ändrat utseende.
Därför är ”Drömfabriken” en viktig och tar med ära sin plats i raden av intressant svensk arbetarlitteratur.