Vad är hederskultur? Hur skiljer sig hedersvåld från ”vanligt” våld mot kvinnor? I dagligt tal syftar hederskultur på värderingar som utgör grunden för släktens/familjens beskydd och kontroll av medlemmarnas, och speciellt kvinnornas sexualitet och uppförande. Släktens anseende, hela gruppens heder, beror på kvinnornas klanderfria vandel. Kontrollen kan vara både social, psykisk och fysisk. Den avgörande skillnaden mellan vanligt patriarkalt våld mot kvinnor och hedersvåld är att hedersvåld legitimeras och sanktioneras av kollektivet till den graden att en man som inte straffar odygdiga kvinnor förlorar sitt anseende i gruppen. Även männens frihet är begränsad: de väljer inte att kontrollera familjens kvinnor, det förväntas att göra det. 
Dessa normer har varit och är rådande bland annat i Mellanöstern, Nordafrika, Indien, Pakistan, Afghanistan och Bangladesh. Att tillämpa hederstraditioner är vanligast på landsbygden bland lågutbildade människor. Skillnaderna inom landet kan vara mycket stora.

När Fadime Sahindal mördades av sin far 2002 gick chockvågorna genom Sverige och sedan dess har det skrivits och forskats i hedersproblematiken. Politikerna, forskarna och feministerna har analyserat och polemiserat från sina perspektiv men hittills har inte männen som lever i hederskontext kommit till tals.
Författarna arbetar mot hedersförtryck bland ungdomarna. Dilek och Emre som dialogledare för ungdomar, Nima är frilansjournalist. Alla har sina rötter i Mellanöstern: Dilek har turkisk bakgrund, Emre är kurd och troende muslim och Nimas familj är från Iran. 

I ”Varför mördar man sin dotter” intervjuas tre mördare: Pelas och Fadimes pappor samt Saras kusin Isam som tillsammans med hennes bror ströp den 16-åriga Sara.
Att intervjua dömda mördare är en balansakt - att göra förståeligt något som är oacceptabelt är ingen lätt uppgift. Alla de tre mördarna nekar till att dåden var hedersmord – de hävdar att morden utfördes oplanerat i okontrollerbar ilska. Pelas fars version är en uppenbar lögn om man tror på den svenska domstolens bedömning: hans två bröder sitter i fängelse i Sverige för mordet. Han själv utförde inte dådet utan deltog bara i planeringen i ett gemensamt möte mellan bröderna. Att de fick långa fängelsedomar ingick inte i beräkningarna.
Släkten stod samlad bakom honom till skillnad från klanen Sahindal som tog avstånd från dådet. När Emre kontaktade Rahim i Kumla där han sitter på livstid. föreslog han själv att Emre skulle skriva en bok om hans historia. Han skuldbelägger det svenska samhället för sitt dåd: ”Fadime var en ren och fin flicka men uppmanades av ”svenskarna, Mona Sahlin och de andra, att gå ut i media och smutskasta sin egen familj”. Det var hennes egentliga brott, inte att hon hade pojkvän enligt Rahim. Han hade dock löst problemet genom att utvisa Fadime från Uppsala och familjen – en ganska vanlig lösning i hederskonflikter är att skicka den felande i exil, just för att undvika våld. Men hon trotsade en gång till och kom tillbaka och det blev den tändande gnistan för Rahim. 

Samtliga tre mördare är ångerfulla. Anledningarna är komplexa. Rahmi säger att han inte hade räknat med den situationen han befinner sig i, livstids fängelse. Agid som lurade sin dotter Pela till Kurdistan för att där mörda henne ångrar sig likväl: svenskarna fängslade hans bröder fastän de inte hade gjort någonting i Sverige – och det är problemet. Pela finns inte, säger han.
Den enda som tycks genuint ångra sitt dåd är den 16-årige Saras kusin Isam som intervjuas nu - 12 år senare. Han berättar om en splittrad, traumatiserad familj där barnen var i fosterhem och både Sara och hennes kusin och bror var lika förvirrade, utlevande och kriminella. Saras mord var en impulshandling, hon var kaxig och trotsig, säger han. Han fick 4 års dom och Saras bror 3,5. ”Mordet ångrar jag som fan… Hade jag haft hjärna hade jag inte gjort det” säger han nu. Men lägger också en stor del av skulden på det svenska samhället som inte förstod och inte ingrep när Sara började knarka, försvann från fosterhemmet och blev promiskuös. Han vill inte klassa dådet som hedersmord, hederstänket var på sin höjd en bidragande orsak i en komplex härva av psykiska och sociala problem. 

Intervjuerna är långa och reflekterande. Läsaren får en närbild av männens tankevärld och funderingar. De är inte längre anonyma mördare utan människor på gott och ont.
Intervjuerna görs i Kumlafängelset och i Dohuk, Kurdistan. Miljöskildringen är levande och intervjuarna själva framträder som medspelare i dramat med sina farhågor. Greppet gör texten levande, vi läser om möten inte kliniska intervjuer.
Dilek Baladiz har ett mera sakligt grepp i sin intervjubok ”I hederns skugga”. Hon har djupintervjuat tio unga män i åldern 15-23 år. De tre yngsta, den finska romen Taisto, bosniska Edvin med muslimsk/kristen familj och Amir med iransk bakgrund har inte hunnit tänka klart. De befinner sig i en fas där det nedärvda och nyligen inlärda blandas friskt i en förvirrad brygd. Taisto tycker att flickor skall städa och laga mat men hederstänkande är främmande för finska romer. Visserligen skulle han krossa knäskålarna på mannen som skulle försöka vara ihop med hans frånskilda mamma… Amir tror på jämlikhet och fördömer våld mot kvinnor. Han är nöjd med domen som hans svåger fick efter att ha slagit hans syster. Samtidigt meddelar han sina kompisar om han ser deras systrar i olämpliga situationer. 

Daniel har gift sig som 19-åring med sin kusin mot sin egen vilja övertalad av sin mamma. Och Diar som är homosexuell kan absolut inte ”komma ut” med tanke på sin familj. Han kommer att gifta sig – han vill ha egna barn men räknar inte med att äktenskapet kommer att hålla. Den sikhiska Ranjit måste välja att antingen såra sin familj som vill att han gifter sig med en sikh eller sin kurdiska flickvän som han älskar.
Men bara en av de intervjuade kräver att hans blivande fru är oskuld, de andra tycker att det är okej om hon har varit med andra före - bara det inte pratas om henne. Men deras systrar skall vara ”rena”. Och alla killarna fördömer våld mot kvinnor!
Den 21-åriga Miran från en turkisk akademikerfamilj är klar och välartikulerad i sin tro på jämställdhet och lika villkor. Han säger: ”Innan jag lämnade förorten tänkte jag som många andra. Men sen när jag började träffa andra människor och började få mera kunskaper, så lämnade jag det helt.” Hans traditionella värderingar kom inte hemifrån, han fick dem från kompisar i förorten. Från hans replik kan man få ett delsvar i frågan: Hur motarbetar man hedersförtryck? Integrera. 

Flera av pojkarna säger att det inte är som förr i föräldrarnas hemländer och det är säkert sant. Dessa unga blandar de nedärvda traditionerna med den svenska synen på saker samt med den globala ungdomskulturen. Men när de svenska dörrarna inte öppnar sig så sluter man sig samman och utvecklar utanförskapets subkultur. Dilek Baladizs bok är byggd som en uppsats eller lärobok. Den lämpar sig utmärkt som arbetsredskap för alla som arbetar med ungdomar. Det är nödvändigt att prata med dessa unga män, ställa frågor, ifrågasätta, visa alternativ.
I inledningen skriver Emre och Nima: ”Hedersidealet är i grunden ett positivt tankesätt som ger negativa konsekvenser.” I hederskulturen är mannens uppgift att beskydda. De tre författare vill med sina böcker visa att även männen och pojkar är offer i hederskulturen. Att de kan tvingas följa normer som är nedärvda från urminnes tider. Och i kollektiva kulturer kan individen drabbas hårt om man förkastar kollektivets normer – då förlorar man också gemenskapen och skyddet. Mötet med den extrema individualismen i Sverige kan betvinga ett högt pris. Om man förskjuts av sin familj och fortfarande befinner sig utanför det svenska samhället vad har man då? 

Det etniska, sociala och ekonomiska segregationen har ökat i snabb takt.
Segregationen konserverar också traditioner – det saknas svenskt jämförelsematerial i förorterna. Integrationsministern sade i Rapport förra veckan att det inte gör någoting att invandrare bor i sina ”egna” förorter, att folk får bo var de vill. Vill och vill – de flesta kan inte välja. Vägen in i det svenska samhället skulle vara kortare om boendet skulle vara mera integrerat.
Frågan kvarstår: vad gör man?