När Joan Didion, amerikansk författare och journalist, förlorade sin make sedan 40 år, resulterade sorgearbetet i en bok. ”Ett år av magiskt tänkande” blev en stor succé, inte minst i Sverige, och hyllades för sin uppriktighet och nakna skildring av sorgens faser.
Underliggande arbetet med den mest direkta saknaden i den boken, finns dock även oron för Didions adoptivdotter, Quintana Roo, som då blivit sjuk.
Ungefär samtidigt som ”Ett år av magiskt tänkande” utkom, avled även Didions dotter. Inom några få år hade hon alltså förlorat både sin make och sin dotter. ”Blå skymning” (original ”Blue Nights”) är hennes elegi över dotterns död och, minst lika mycket skulle man kunna påstå, sitt eget åldrande och sin egen rädsla.

Det borde egentligen vara ett fullständigt omöjligt uppdrag att skriva den här typen av litteratur. Vad som kan tyckas vara ett fetischerande av det intern-intima eller privata, för att parafrasera Michel Foucault i ett annat men ändå likartat sammanhang, borde kännas exkluderande och terapeutiskt (och därmed knappast allmängiltigt).
Men Didion har en anmärkningsvärd förmåga att göra angelägen litteratur av sin förlust. Men sökande, betydligt mer trevande blick och text än i ”Ett år av magiskt tänkande”, försöker hon närma sig minnena av sin dotter, konkretiserat framför allt i vackra bilder av en bröllopsdag då det ofattbara var just ofattbart.

Det är som om hon försökte gripa ögonblick, som troligen alla bär med sig i någon form, då känslan infinner sig – högst tillfälligt – att inget kommer att förändras, inget kommer att förloras, inget kommer att ske.
Men tiden är obeveklig, nedbrytande, dödsbringande. Saker sker som saknar illvilja, men som ändå bär med sig katastrof. Alla vet det. Men hur ser processen ut? Hur handskas man med det man aldrig trodde skulle ske, fast man kanske, på ett rent intellektuellt plan, visste var möjligt?

Att leva och åldras innebär att förlora. Det är en sanning. Titeln ”Blå skymning” anspelar på de långa, ljusa kvällarna i området kring New York där författarinnan bor – kvällar som aldrig tycks vilja ta slut, som djupnar i sin egen blåhet.
Så där finns skönhet. Men också vetskap om att kvällen kommer att ta slut, att sommaren kommer att sluta.
”Blå kvällar”, skriver hon i Prologen, ”är motsatsen till att ljuset dör bort, men de är samtidigt en förvarning om att detta kommer att ske”. Och en bättre titel får man leta efter.

Didions text närmast hänger svävande i luften strax innan förlusten sker, strax innan sorgen kommer. Den är så elegant och så skickligt nedtecknad, att man nästan glömmer vemodet. Det är en skymningsbok, men den håller minnet vid liv.
Och i letandet efter dotterns närvaro, är det också framför allt författaren själv som anas, etableras, och genomlyses av det där blå, blå skymningsljuset.
Klockan klämtar.